Det var länge sedan nu, men vi skrattar fortfarande åt det. Min tjejkompis och jag var på resa i USA och kom på ett lysande sätt att hålla nere budgeten. Efter att ha skrattat ihjäl oss på motellrum efter motellrum där vi fick en dubbelsäng var (vi låg i var sin och fnissade ”hallå där borta!” åt varandra över rummet), så fick vi en snilleblixt. Kanske kunde vi dela ett enkelrum? Jadå, inga problem. ”Ett enkelrum tack”, blev det nya och med det fick vi ett rum med ”bara” en dubbelsäng. Mycket billigare. Perfekt.
Senare under resan berättade vi detta för en amerikan som reagerade med bestörtning. Sover ni tillsammans? Är det sant? Jo, tyckte vi, men det är ju en stor säng. Men herregud, är ni inte rädda för SÖMNSEX?
Här måste jag pausa för skratt. Han menade att som vuxen delar man bara säng med en partner, eftersom risken finns att man, i sömnen, har sex med varandra. Ja, och det kan man ju föreställa sig hur ansträngd den hotellfrukosten med kompisen skulle kunna bli.
Nu läser jag Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna och uppslukas av beskrivningen av hennes uppväxt i engelska Wolverhampton. Åtta syskon i ett litet hus, inte en chans att de hade en säng var. Jag tänker på det varje gång man ser ett rart litet sommartorp: Ja, här bodde och sov man med sina elva barn för bara någon generation sedan.
Egen säng är status. Ju bättre vi har det, desto självklarare är det. Här i Sverige handlar det om att barnen ska ha eget rum, inte om att de ska ha egen säng. Trångboddhet på det sättet ingår inte i bilden av hur vi har det. Draget till sin spets blir det som i det amerikanska exemplet – att dela säng enbart som en sexuell grej. Välståndet kan förvränga verkligheten.
Hur gick det då? Jo, min kompis och jag delade hotellsäng under sju veckors reseäventyr. Sömnsex? Nej, såvitt vi märkte hände det aldrig.
Jobbar som: Webbreporter och musikrecensent