Min mor berättar gärna en historia från min barndom, om när hon deltog i påskpyssel på min förskola. Vi gjorde kycklingar av flörtkulor och när fröken kom förbi vårt bord tittade hon på mammas kyckling och utbrast ”ja, här syns det varifrån Johanna fått sin talang för pyssel!”.
Sedan dess har det flutit mycket vatten under broarna. MYCKET vatten, kan jag säga. Mamma är alltjämt lika noggrann. Jag, däremot, har liksom gått åt andra hållet. Jag skulle möjligen göra väldigt många kycklingar, men de skulle alla vara sneda.
En tisdagskväll 2016 sitter jag vid symaskinen och tänker på min pysslighet och vart den tog vägen. Jag har precis sytt första sömmen till en köksgardin. På grund av bristfällig maskin (jo, faktiskt!) blev sömmen ful och jag suckar djupt, helt medveten om att det är här jag borde sprätta. Göra om igen så att det blir fint på riktigt. Men jag förmår inte! Jag vill ju bara att gardinen ska vara klar.
Sedan vår sommarstuga kom in i bilden får jag brottas med min brist på tålamod och min självbild gällande min egen förmåga ganska ofta. Jag följer inredningspersoner på Instagram och skärmdumpar idéer på saker jag ska sy eller fixa till stugan. Det är soffkuddar hit, gardiner dit, draperier här, handdukshängare där. Jag sitter där med mobilen i hand och tänker att jag är en handarbetsperson.
Jag ÄR ju en handarbetsperson! Mitt tålamod och min noggrannhet berömdes redan på lekis – sedan dess har jag väl bara utvecklats?
Uppenbarligen inte. Jag orkar ju inte ens sprätta. I stället syr jag nästa söm med plattan i mattan och färdigställer gardinen. ”Oj, är den redan klar?” frågar sambon. Jajemän, det är den!
Det blir gardiner till stugan också. De blir helt okej, men rosenskimret från Instagramkontona är långt borta. När jag sitter och syr är jag faktiskt ganska uttråkad.
Jag tar ett foto och skickar till min mor. Tillbaka får jag ett glatt och uppmuntrande svar som bland annat innehåller ordet ”duktig” och två små rosa hjärtan.
Det känns bra. Tillsammans med mamma kan jag hålla bilden av mig själv som talangfull handarbetare kvar. Även om den bilden egentligen är ett 30 år gammalt minne.