Det pratas mycket om nostalgi som ett tecken i tiden, ett symtom på vår tids avsaknad av en gemensam framtidsdröm. Tidigare generationer levde med tron att deras storslagna framtidsplan skulle leda till det perfekta samhället. Det var folkhem hit och rymdprogram dit. Sedan kom klimathotet och nu sitter vi här undrar vad som hände. Vi har ännu inte kommit överens om tillbakablickandet är fult eller fint, men vi diskuterar det flitigt, gärna med en Stig Lindberg-designad kaffekopp i handen.
Den rumsrena nostalgin, som den ser ut i bloggar och inredningsreportage, uppskattar god design och är resurssnål. Den är inte visionslös, den bara tycker att framtiden blir bättre med en krydda av då. Den nostalgi som oftare talas om som ett sjukdomssymtom, är den som vi 70-talister brukar hållas ansvariga för. Den som älskar pedagogiska barnprogram och plyschkläder och som mest är barndomsnostalgisk. Jag erkänner mig skyldig på alla punkter. Jag är allt. Vilse i pannkakan OCH Stig Lindberg-porslin, broderade örngott och skrovlig keramik. Det är inte originellt, men det är som det är.
Så ringer min far mig. Mamma rensar på vinden, Hannelore är funnen men luktar mögel och har lagts i slänghögen! Tygdockan Hannelore var en av min barndoms käraste ägodelar, pappa finner det bäst att ringa ett larmsamtal. En stund senare ligger Hannelore i högen ”skickas till Uppsala”, tillsammans med mormors kryddburkar i porslin. Alla är nöjda, men det var på håret.
Folk fnyser förmodligen åt barndomsnostalgin för att den slår ut allt kvalitetstänk. Den finare nostalgin är bred, barndomsnostalgin säger bara att ”hände det 1979 så gillar jag det oavsett”. Det är lätt att se bristerna i det tänket.
Men nu återstår frågan var jag ska ha tygdockan Hannelore. Kanske sittande i skålen Entré från Rörstrand på en stringhylla i min 1930-talshall?
Ja. Det kommer att bli superfint.