Svensken älskar att flytta. Bara under 2011 flyttade 1 153 140 personer, enligt Statistiska centralbyrån. Det är tolv procent av landets befolkning.
Många har förstås inget annat val. Om man bor i Arvidsjaur och kommer in på en utbildning i Uppsala så är det bara att packa och dra, oavsett om man tycker om saken.
I de flesta fall så handlar det dock om något annat: barnen flyttar hemifrån, par skiljer sig eller så är man helt enkelt trött på det man har och längtar efter något nytt.
Faktum är att två av tre flyttar äger rum inom samma kommun, enligt SCB:s statistik. Det finns en rastlöshet (somliga skulle kanske föredra att kalla det rotlöshet) i dagens samhälle som många äldre generationer knappt kunde föreställa sig.
Jag känner till flera äldre personer som har levt nästan hela liv inom samma fyra väggar, människor som slog ned sina bopålar på en viss plats någon gång under 1950-talet och som sedan dess har stannat, till synes nöjda och glada, ända till dess att deras barn eller barnbarn har släpat ut dem och tvingat in dem på något ålderdomshem.
Inte sällan lämnar de äldre kvar samma virkade dukar som de lade på sina bord redan när de flyttade in.
Förr omhuldades trygghet, tradition och hembygdskärlek. I dag förknippas sådant snarare med oföretagsamhet, lojhet och inskränkthet. Att inte vilja förnya sin livssituation, vidga sina vyer eller klättra vidare i "bostadskarriären", allt det där är närmast dödssynder i dagens samhälle där nästan allting handlar om självförverkligande.
Namn: Björn Lövenlid