Hjärtat hoppade till häromdagen när jag insåg att jag firar ettårsdag med min stora kärlek.
Vårt förhållande kom lika oväntat som välkommet, och har präglats av trygghet, värme och för att vara ärlig – bekvämlighet.
Innan vi fann varandra hade jag många flyktiga förbindelser. Det har rört sig om relationer både i norr och i söder, ja, vissa har även tagit plats utomlands. Många av dem tyckte jag inte ens om, det handlade bara om att jag inte klarade av att stå ensam i kylan.
Sedan fanns det de som för all del var charmiga, men som inte lät mig vara den jag ville vara. Vissa tvingades jag dela med andra och så var det några få som fick ett alltför abrupt avslut, utan någon som helst förvarning, där jag hellre hade sett en lång framtid tillsammans. Så slutade exempelvis förhållandet som jag hade innan min nuvarande relation.
När den tog slut greps jag av panik. Jag orkade inte med ett uppbrott till, vare sig emotionellt eller de rent praktiska delarna av det. Jag var nära att ge upp hoppet och förberedde mig på att sätta in charmstöten på vem än jag mötte i hopp om att få dela deras säng, eller åtminstone slagga på deras soffa.
Men så hörde en vän av sig och presenterade mig för vad som skulle visa sig bli kärlek vid första ögonkastet – så färgstark, så fin, så fräsch! När jag dessutom fick ett fast jobb föll allt på plats precis som om det vore ödesbestämt.
Tolv månader har alltså nu gått sedan jag vred om nyckeln till min första, alldeles egna lya. Mitt permanenta hem som innebar slutet på fler års hankande i andrahandsträsket där jag hoppat mellan 13 och 40 kvadrat, omöblerat och möblerat. Inte heller behöver jag längre bli besviken över att flera års bostadsköande inte har lett någon vart.
Det är en fantastisk lyx att ha sin egen bostad, vilket är viktigt att inte glömma. Därför firar jag min ettårsdag med att påminna alla vänner som fortfarande lever i osäkerhet, att de alltid är välkomna till min fasta punkt.