Från vårt köksfönster ser jag rakt in till grannarna och det är ett riktigt skatbo till hem. Bokstavligt talat. Vi flyttade in ungefär samtidigt förra hösten. Medan vi bar in flyttlådor och hängde upp gardiner, flög de båda skatorna fram och tillbaka med nya pinnar och kvistar att bygga färdigt sitt rede. Jag blev inte överlycklig när jag såg det stora boet där uppe i häcken ett par meter från huset – skräniga silvertjuvar hör kanske inte till drömgrannarna. Men tiden har bevisat mig fel och numera är den vingburna familjen en självklar del av vårt hem.
Jag kan stå långa stunder vid köksfönstret och titta in i deras hem, fundera på vad de gör eller var de håller hus. Ibland kommer jag på dem med att göra samma sak. Vi har lagt oss till med liknande vanor – lämnar hemmet tidigt på morgonen för att jobba ihop brödfödan och kommer tillbaka till redet framåt seneftermiddagen. Och vad gäller hus och hem finns fler likheter mellan oss. När skatorna vill slå sig till ro letar de länge och väl efter den perfekta platsen. Väl där lägger de massa tid och energi på att bygga och inreda ett hem. Och så småningom kommer deras bostad att förfalla och för dem liksom för oss kommer valet då att stå mellan att skaffa helt nytt och fräscht på ett annat ställe eller att totalrenovera det gamla.
Grannsämjan har än så länge överlevt alla prövningar. Till exempel när våra blodtörstiga katter patrullerade längs häcken och hoppades på att skatungarna skulle misslyckas med flygträningen. Eller den där gången vi anklagade skatorna för att ha stulit en armbandsklocka från altanbordet (helt orättvist visade det sig – det där med tjuvaktiga skator är tydligen bara en myt). Och när skatorna sitter på sin gren och skrattar högt varje gång vi spikar oss på tummen mitt i handen väljer jag att tolka det som ett vänligt skratt. Bäst är ju att hålla sig på god fot med skator. Enligt folktron ska de ha tumme med mäktiga och övernaturliga krafter och dessutom ska de bringa tur och lycka till gården där de bor - "där skatan bygger bo, har bonden ro" som det sägs.
Linn Kierkegaard