När man är barn tillbringar man en stor del av sin tid nära golvet. Eftersom jag är ett barn av 1970-talet så minns jag tydligt hur golven kändes på den tiden: de var mjuka, håriga, fluffiga och när man kom riktigt nära luktade de dammvippa, eller ganska ofta gammal kofta.
När jag sedan växte upp rev de flesta ur sina heltäckningsmattor. För många kändes det nog som en saneringsåtgärd. Den heltäckande mattan hade nämligen kommit att förknippas med smuts och sunkighet. På 1980- talet skulle golven i stället vara rena, fräscha, glänsande och inte sällan plastiga.
Första gången jag återigen bekantade mig med heltäckningsmattan var i Storbritannien i början av 00-talet. Jag skulle gå in i ett badrum när jag plötsligt kände hur små strån kittlade mina fotsulor. När jag sedan tände lampan såg jag den: en riktigt murrig, långhårig heltäckningsmatta täckte hela våtutrymmet. Mattläggaren hade till och med låtit golvbeläggningen klättra en bit upp på själva toalettstolen!
Det såg ut som något Pippi Långstrump hade kunnat hitta på, något som bröt mot alla sundhetsregler men som kändes spexigt och kul. Någon större lust att lägga heltäckningsmatta därhemma fick jag dock inte, förrän nu.
Snart är det nämligen tänkt att mitt sovrum ska få en mjuk, fluffig och varm matta i matta färger så att damm och smuts inte syns.
Sedan gäller det att städa ofta, så att den inte luktar kofta.
Jobbar som: Kulturreporter