"Pappa, jag tror att jag ska tatuera in alla adresser där jag bott på den här armen".
Min 28-årige son (vart tog de åren vägen?) satt i soffan hemma hos oss. Han brukar slänga ur sig sådana här påståenden eftersom han vet att farsan är den enklaste i världen att ge skrämselhicka. Men den här gången hade han onekligen en poäng. Han har flyttat ofta. Så ofta att en arm knappast skulle räcka till för de där tatueringarna.
Det började redan när han var nyfödd. När hans mamma kom hem från Kalmar BB hade kvinnan som vi hyrde lägenheten av helt sonika flyttat in till oss. Inte särskilt kul med en nyfödd på armen. Så grabben stoppades ned i babyliften och vi satte av mot Göteborg i vår gamla skrotbil.
Där fick vi sova hos en vän några dagar innan vi kunde flytta in i lägenheten i Haga. När mina studier på journalisthögskolan var avklarade blev det ett halvårs landsbygdsromantik i ett rött hus med vita knutar utanför Gnesta i Södermanland. Och så var karusellen i gång. Uppsala nästa. Kungsgatan. Linnégatan. Dragarbrunnsgatan. Sturegatan.
Efter några år i Luthagen separerade jag och barnens mor. Och då tog flytthysterin fart på allvar gånger två. Jag hamnade i en underbar lägenhet på Ärna gård. Sonen var sju då (dottern fyra) och han förstod nog inte riktigt att jag och hans mor gått skilda vägar. Han trodde att Ärna var vår sommarstuga (jättestor i så fall) och när han kom in och såg det 50 kvadratmeter stora vardagsrummen blev han så till sig att han slängde sig ner på golvet och kysste parketten.
Sonens mor flyttade runt med sin nye man och jag och min nuvarande fru gjorde det samma. En flygel på Länna gård. Luthagsesplanaden. Bälinge. Tillbaka till Lutis igen. Klockarängen. Svartbäcken.
Som om inte det var nog har ju grabben bott på ganska många olika ställen sedan han flyttade hemifrån. Båda armarna kommer nog att intecknas till de där tatueringarna. Han kommer helt enkelt att se ut som David Beckham från handleder till axlar.
Namn: Peter Frisberg