Jag har en vän som har det hen behöver. Inget tjafs, ett gäng tallrikar av ärvd modell, några glas och det allra viktigaste köksredskapen. Hen har inga gamla kläder som kanske ska användas när hen eventuellt plockar svamp i framtiden. Inga gamla fotbollsskor från en avsomnad karriär som väntar på en comeback som aldrig blir av.
Jag avundas min kompis ibland. Det verkar så himla mycket enklare - att slippa välja så mycket.
Just i min kompis fall så vet jag inte vad det beror på. Hen är inte snål och har råd att kosta på sig en finservis eller en extra mysfilt till soffan, men hen tycker att det är onödigt.
Jag har enormt svårt att säga emot där. För hen har ju rätt. Man behöver inte så många grejer. Att det är fruktansvärt tråkigt är ju knappast ett argument som funkar. Jag gissar att jag skulle analyseras till en människa i behov av substitut till den riktiga lyckan eller något om jag försökte.
Jag är tvärtom litegrann.
Jag har tre kaffeserviser av äldre modell hemma - och ja … jag samlar på min fjärde. En norsk urgullig sort som man faktiskt inte kan motstå. Jag behöver den inte för att kunna fika ordentligt, däremot känner jag ett stort behov av att ha just den här bedårande samlingen kaffekoppar med små gulliga guldkantade fat.
Jag har ungefär 80 par skor. Ungefär hälften har jag aldrig använt. Kommer nog heller inte att göra det. Men att göra sig av med dem? Aldrig i livet. Dom är jättefina och jag mår bra av att de lirar i mitt lag liksom …
Jag har inte jättemycket pengar över, och verkligen inte utrymmen som behöver fyllas. Jag är en ganska vanlig människa utan uppenbara behov av tröst i form av materiella ting egentligen.
Jag gillar bara fina grejer. Mer komplicerat än så är det inte.
Men det är jobbigt att välja ibland.