Vissa sniglar släpar med sig sitt hem/skal vart de går. Jag också.
När jag flyttade in i studentrum en period på 70-talet (jag hade då bott i övermöblerade hyresrum flera perioder) medförde jag trasmatta, sängöverkast, gardin, kuddar och tre inramade konst-och filmaffischer. En sorts statement: det här är jag.
Jag har bott på 23 ställen hittills i livet. Från uppväxtens fyrarummare via hyreshus, studentrum, lägenheter, kedjehus, prästgård, parhus, villor, 55+-lägenhet och nu bostadsrättsradhus. Från sådär 12 kvadrat till 360, för närvarande 90. Det är, som man säger, skillnad på olika. Men hela tiden behovet av att tala om att det här är jag, med de här målningarna, de här böckerna, de här ärvda/köpta möblerna, textilierna.
Jag kan inte gå särskilt mycket på trenderna. De är ju inte alls jag. De är inredarnas fantasi om si och så. Jag envisas med ett sammelsurium av böcker, prylar, mojänger mitt i möbelstilblandningen. Turligt nog är maken likadan. Men det finns stunder när jag längtar efter utrymme, enhetlighet, sparsmakad...het.
Som tur är brukar det gå över efter nån timmes frossande i glansiga heminredningstidskrifter med tips om skärgårdsinspirerat kök, badrum på italienska och en riktigt härlig gammaldags jul med glöggdoftande värmeljus och vargskinnsfäll som på farfarsfars tid.
Jag säger som tonåringarna: ooorka!