Ända sedan barnsben har jag gillat berättelsen om hur den grekiska matematikern Arkimedes i badkaret upptäckte sin berömda "Arkimedes princip". Delvis handlade det nog om det fnissiga i att han sedan sprang nakenfis genom hela Syrakusa för att berätta om sin upptäckt. Men det handlade också om själva badkaret – mitt barnjag tolkade det som att Arkimedes hade sin arbetsplats i badet och jag älskade tanken på ett sådant jobb.
Det finns duschare och det finns badare, och jag tillhör definitivt den senare kategorin. Jag har förmånen att bo i ett hem med både dusch och badkar och jag använder båda (även om duschkabinen inte skulle stå sig en dag om det stod mellan den och badkaret). Skillnaden är tydlig – en dusch renar kroppen, medan ett bad även tar hand även om insidan.
Badkaret rymmer så mycket mer än tvätt och schamponering. Det är en plats för vila och för energipåfyllnad, en plats för att bearbeta glädje och sorg. Det är ett ställe där jag läser tidningar och böcker, äter frukost eller lördagsgodis, lyssnar på musik och pratar i telefon. Och om jag någonsin lyckas övertala min sambo om nödvändigheten i att installera en badrumsteve kommer det även att bli en plats där jag kan följa mina bästa tv-serier ...
Men framför allt är badkaret en plats för tankar. Jag fick visserligen aldrig det där badande jobbet men det händer faktiskt att jag jobbar i badet. Många av mina texter – inklusive den här krönikan – förskrivs i badet. Och när jag behöver få ordning på tankarna, reda ut ett problem eller värka fram goda idéer är det badkaret jag söker upp. Än så länge har jag kanske inte fått anledning att springa runt naken på gårdsbacken här hemma och vråla "Eureka" över någon Nobelprisvinnande idé. Men det finns ju fortfarande många bad kvar att hoppas på …
Linn Kierkegaard