Min pojkväns barndomshem, en fyra i ett höghus i en Stockholmsförort, såldes just. Och det var inte ett dugg sorgligt, tyckte han. Själv hugger det till lite i hjärtat när jag åker förbi huset där jag tillbringat en stor del av min barndom och tonårstid. Villan som någon annan äger nu.
Men när jag tänker efter är det inte så mycket huset i sig jag saknar. Visst, jag tänker med viss saknad på gillestugan där jag hade mitt eget krypin. På de färgglada blyinfattade fönstren som jag brukade släppa in katterna genom eller rymma ut från efter uppslitande tonårsbråk, källaren där pappa gjorde ett misslyckat försök att husera vaktlar och kastrullerna som hängdes upp på den rangliga källardörren efter ett inbrott (billigare än ett inbrottslarm) för att skrämma oönskade gäster. Jag tänker på det avlånga köket och badkaret jag badat i så många gånger.
Fast minnesbilderna som etsat sig fast mest kommer från tomten. Den vackra boken utanför sovrumsfönstret, björnbärsbuskarna, körsbärsträdet jag älskade att sitta i, vindruvorna som slingrade sig uppför berget.
Gungan, de raka tallarna, den vita stenmuren, oljecisternen som jag byggde om till koja och rhododendron där jag gömde tonårens häxbrygder och slängde in cykelhjälmen när mamma kommit utom synhåll.
På vintern stakade jag runt, runt tomten på mina skidor och vinkade stolt åt de som stod och väntade vid busshållplatsen utanför staketet.
Senare drömde jag om att ha en egen ponny där, mitt i villakvarteret. Det blev förstås aldrig så. Däremot fick jag två guldhamstrar, ett gäng vandrande pinnar och två högt älskade katter. Hamstrarna och den ena katten ligger begravda under gräsmattan, sörjda med hundratals tårar.
Jobbar som: Reporter