När jag pluggade brukade jag säga att jag ville ha ett jobb där jag får ha mina egna kläder i tjänsten. Ambitionsnivån har varit ungefär samma när det gäller bostaden. Bara mina ägodelar är på samma ställe och jag kan låsa dörren om mig är jag nöjd. Gärna slipper jag ödlor, ormar och råttor också, men historiskt sett har jag kunnat gå med på detta också. Efter flera år utomlands, där jag bott i allt från källare i München, till delad husvagn i Israel och spöklik sekelskiftesvåning i Paris, kändes en etta på 20 kvadrat i Uppsalas utkanter tryggt. Ett hem att rota sig i.
Men nu har garderobens dörr ramlat ner av allt den måste rymma i brist på förråd. Fönsterblecket dignar av blommor i avsaknad av balkong. Symaskinen samsas med pappersinsamlingen under diskbänken och nagellacken trängs på översta hyllan i kylen. I och med garderobshaveriet ylade jag ”jag orkar inte bo här längre!” och tog genast tillbaka det hela. Gud, eller Uppsalahem eller vem som nu bestämmer kanske hörde och tycker jag är otacksam, jag har ju tak över huvudet! Det finns det ju många i vår vackra stad som faktiskt inte har.
Jag och snubben anmäler oss på hyrestvåor och treor i alla Uppsalas hörn och hamnar med mina blygsamma 1460 dagar på bäst hittills 140:e plats. Men 1460 dagar är trots allt bara fyra år. Har svårt att avgöra om det är mycket eller lite, men i bostadskösammanhang är jag ett blåbär, ett embryo, en piss i havet. Två fotbolls-VM har passerat men jag har inte kommit någonstans. Jag har tagit en magisterexamen, men förstahandskontraktet är långt borta. Kanske har jag det lagom till nästa valrörelse?
Pojkvännen visar en cerise soffa i IKEA-katalogen under stor entusiasm. Han vet att den passar in i mitt fantasihem. Jag ler, men funderar. Var ska vi ha den?