Själv har jag aldrig förstått vitsen med att ha en inburad fågel som säger kvitt, kvitt, kvitt hela dagarna så att det påträngande ljudet studsar mellan köksväggarna. Fågelsång i skogen är underbart, men fågelkvitter i hemmiljön ger mig bara huvudvärk.
Jag är medveten om att många älskar sina burfåglar och att det är en omtyckt hobby för åtskilliga människor att ha sällskapsfåglar. De får gärna fortsätta med det och jag respekterar deras val av husdjur på samma sätt som jag respekterar att man vill ha hund eller katt, även om jag har en betydligt större förståelse för att man vill ha en klappvänlig hund eller katt som vän än en pickande, kvittrande, ryckande fågel.
Ungefär samma sak känner jag inför det här med vindspel, sådana där träklossar som man hänger upp vid en dörr eller ett fönster för att de ska skapa en sorts slumpartad musik, ni vet: ding, dong, ding, ding, dong!
För många erbjuder säkert vindspelet en enorm sinnesro och frid. Själv skulle jag bli galen på att ha ett oregelbundet klingande och plingande ljud i mitt vardagsrum dagarna i ända.
Sedan har vi det här med rökelse. Sedan tusentals år tillbaka har rökelsen spelat en viktig roll i religiösa ceremonier, inte minst i Asien. Alla som kan sin bibel vet också att rökelsen var en av de dyrbara gåvorna som Jesusbarnet fick motta i Betlehem. Dåtidens bostadsmiljö kunde säkerligen lukta skit och rökelsen rådde bot på detta. Så långt är allt väl.
Någon gång under 1960-talets hippieera blev det dock plötsligt trendigt med rökelse igen. Väldoften skulle bolma fram i hemmen och man skulle sitta och mysa omgiven av moln och plymer, som om dåtidens cigarrettrök inte förpestade hemmiljön nog.
Mitt mardrömshem ser alltså ut så här: två fåglar sitter och kvittrar hål i huvudet på mig medan ett vindspel låter ding, dong, ding, ding, dong samtidigt som jag tvingas inandas tjock lavendelrök.
Kanske låter det här som en dröm för dig? Grattis i så fall, men ska du bjuda hem mig får du gärna hålla igen lite med den ”mysiga” stämningen.