Ända sedan jag såg ett stort skåp i art déco-stil när jag var barn har jag varit förälskad i det ömsom lekfulla ömsom strama, retrofuturistiska formgivningsidealet från 1920- och 30-talen.
Jag har sett mycket vackert i mina dagar men inget arkitektoniskt har berört mig på djupet såsom art déco. En gång bodde jag på ett anrikt hotell i Prag som var fyllt av svart marmor och guld, av kvinnokroppsfiguriner som sträckte upp sina händer mot taket, av myllrande geometriska mönster och välvda bågar. Jag ville knappt lämna hotellet.
Samma sak var det när jag besökte jättekomplexet Rockefeller Center på Manhattan. Stormrike filantropen John D. Rockefeller Jr finansierade ensam projektet. Det var mitt under depressionen och ingen annan rikeman kunde eller vågade bidra. Därmed skapade Rockefeller inte bara arbetstillfällen när New York-borna behövde dem som bäst, han skapade också ett formidabelt monument över sin tid.
Skyskraporna som kantar Rockefeller Plaza är en art déco-älskares dröm. Tänk er en staty inspirerad av antiken med den muskulösa Atlas som bär hela jordklotet på sina axlar framför en fond av geometriskt strama betongfundament.
Här samsas tidlösa skönhetsideal med dåtidens ultramoderna bejakande av industrialism och tekniska framsteg i maskinåldern. Det är liksom välordnat, symmetriskt och överdådigt pråligt på samma gång, lyx och glamour i kombination med tron på sociala framsteg, det bästa av två världar.
Sedan kom andra världskrigets fasor och punkterade allt.
Var sak har sin tid. Även om jag vore rik som ett troll och kunde specialbeställa ett arkitektritat bostadshus i art déco-stil i Uppsala så skulle jag inte våga. Jag skulle förmodligen fega ur och låta uppföra ett nyfunkishus i stället, en sådan där anonym vit låda med sneda tak och stora fönster som alla andra bygger, ni vet.
Fast en liten figurin på vardagsrumsbordet skulle man kanske kosta på sig.