Med en dåres envishet försöker jag spana efter positiva bieffekter av det här mörkret som vältrar sig över oss våren 2020. Jag har alltid sett oss människor som något slags vågskålar där det gäller att fylla på med gott när skiten tynger ner, så att man inte helt äts upp av elände.
Och bästa vapnet tror jag är humorn. Åtminstone för mig. Jag misstänker att jag har mina föräldrar att tacka för mycket av de där tankegångarna. När min far var mycket långt gången i den cancer som han visste skulle ända hans leverne, ringde han en dag och utropade:
– Du, jag tror inte att jag har cancer. Jag tror att jag är gravid!
– Jaså, sa jag, vad baserar du denna medicinska surpris på?
Då berättade han målande om olika tecken på detta överraskande faktum. Bland annat om lusten att äta märkliga saker och om sina armband mot illamåendet som funkade riktigt bra. Och på armbanden stod det svart på vitt att dom hjälpte mot åksjuka och graviditet. Och eftersom han satt fast förankrad i fåtöljen kunde han ju inte gärna vara åksjuk, resonerade han.
– Dessutom har jag haft utebliven mens i över 70 år.
Jag skrattade rakt ut och kände hur förlösande det var mitt i den molande sorg som gnagde över att han snart skulle vara borta för alltid.
Ett annat exempel på vågskålens vikt, när det faktiskt handlar om så allvarliga saker som döden, är en begravning där vi tog farväl av en 58-årig kompis. Hon hade i livet varit en underbart glad och humoristisk människa, och i kyrkan läste prästen upp ett av hennes roligaste kåserier. Skratten ekade runt kyrkväggarna samtidigt som tårarna trillade nedför kinderna på besökarna. Den kombinationen av skratt och sorg är ett av mitt livs starkaste och mest minnesvärda ögonblick.
Och det finns förstås positiva bieffekter även av helvetet med coronan. En är till exempel den vänlighet som jag, och många med mig, upplever att vi människor visar varandra just nu. Massor hjälpsamhet. Fler vänliga leenden. En vilja att kollektivt försöka bidra. Troligen beror det väl på (gissat av en urusel amatörpsykolog) att vi har en gemensam fiende, och att detta på något sätt enar oss och för stunden lägger bort små meningsskiljaktigheter och obetydliga bekymmer.
Jag tror att det här är viktiga grejer. I bästa fall kanske vi lär oss något.
Och ärligt talat, om vi inte kan skratta och le är ju livet ändå meningslöst.