”Nu räcker det snart. Jag behöver bara en till rund.”
Min kompis balanserar på stegen i sovrummet och är snart färdig med att tejpa upp gardinen så den hänger rakt och faller böljande.
Den runda tejpbiten, som hon nämner, är en sån där ring man gör själv av en liten tejpbit som man först rullar och sen fäster ihop. Ett kreativt sätt att göra tejpen dubbelhäftande, vill jag påstå. Och den kan användas till mycket.
Jag står på golvet och sträcker henne den sista klistriga biten. Färdiga! Och så snabbt det gick och så snyggt det blev.
Vi tar ett steg tillbaka, betraktar resultatet och känner oss som provisoriska genier. Ungefär som om vi har både talang och hantverksskicklighet.
Tillfälliga lösningar är vår grej liksom. Vi som alltid har silvertejpen redo i väskan. Den som man till och med kan laga fordon med och som slår både metalltråden och buntbanden med hästlängder. Det finns inget som den silvriga tejpen går bet på och hårt sitter den. År ut och år in.
I rummet bredvid jobbar fotografen. Hon plåtar lägenheten som ska läggas ut till försäljning.
”Kan någon komma och hjälpa mig med en gardinstång? ropar hon från vardagsrummet.
”Jag flyttar helst inte folks grejer längre”.
Istället har hon börjat be om hjälp för att slippa bli misstänkt för skadegörelse. En gång tog hon ett steg bakåt och råkade nudda en vägg varpå hela golvlisten lossnade. En annan gång skulle hon fotografera en balkong utifrån och det slutade med att hon stod där med en lös balkongdörr i handen.
”Ni ska bara veta vad jag varit med om, säger hon. Allt!
Jaha ja, det som ser stabilt och gediget ut kan rasa av en nysning. Det känns glädjande och jag skrattar åt hennes berättelser. Trots att vi också blivit avslöjade är det härligt att få veta att många gör likadant. Provisoriska kingar lurar visst i varje vrå.
Vi som trodde att vi var grymma som behärskade konsten att – tejpa ihop livet – fattar nu att det som ser fint och tjusigt ut hos andra är lika provisoriskt som hemma hos oss.
Förmodligen är jag inte ens ensam om mitt bästa life hack: den lilla hopvikta papperslappen som gör att garderobsdörren håller sig stängd. För när jag tittar ut genom fönstret ser jag en flashig, diplomatblå bil på gatan. Här uppifrån upptäcker lätt jag något mer: Bilen är omsorgsfullt lagad med silvertejp alldeles ovanför framrutan. Intressant konstruktion, den ska jag lägga på minnet.