För ett år sedan i dag skedde den händelse som vi på UNT kom att kalla "tragedin på UKK". En man i 80-årsåldern dog i ett fall från sjunde våningen ned till entréplanet. Där träffades en man i 60-årsåldern av den fallande kroppen och avled.
Under kvällen för händelsen var vi många på UNT som arbetade med nyhetsbevakningen. Under stora nyhetshändelser – hur sorgliga de än må vara – har medierna en tydlig roll. Vi ska ta fram saklig information och skildra händelsen ur olika perspektiv, inte minst det mänskliga.
Tragedin på UKK berörde människorna i Uppsala på olika sätt. Här fanns anhöriga och kollegor. Här fanns de som befann sig inne i konserthuset för att arbeta eller se kvällens föreställning. Dessutom hände det i en lokal som är byggd för konst och glädje och som en stor del av alla vi upplänningar har en relation till. Dagen efter dödsfallen var Uppsalas sociala flöden fulla av sympati, chock och sorg.
På UNT:s redaktion försökte vi tidigt få prata med vittnen. Det är ett naturligt steg i en nyhetsbevakning att folk som bevittnat en händelse får ge sin bild. Först när händelsen belysts på olika sätt kan den bli fullt begriplig.
Men det var tyst.
Ingen som sett vad som faktiskt hänt gick att nå. Andra medier letade också, och vi följde alla varandras sökande. Men de röster som hade kunnat sätta ord på vad som egentligen skett kom inte fram.
"Än vet vi inte vad som egentligen har hänt" skrev jag själv i en krönika morgonen efter och mellan mina egna rader läser jag att det bara skulle vara en tidsfråga innan vi på UNT skulle kunna förklara ytterligare.
Men det var fortsatt tyst.
Det var en ovanlig situation för en nyhetsredaktion. Så brukar en nyhetsbevakning inte fortskrida. Men så var det inte heller en vanlig händelse. Den satte fart på andra diskussioner: Om suicid, om säkerhet i offentlig miljö, om skyddsräckena på UKK. Både före och efter händelsen vittnade många besökare om att de tidigare känt obehag och svindel längst upp i huset. Det stod också klart att två tidigare incidenter med besökare som försökt skada sig själva hade kunnat avstyras. Om allt detta skrev vi. Liksom om den säkerhetsutredning som gjordes av UKK och släpptes senare.
Nu har ett helt år gått och både allt och inget har hänt. För oss konsertbesökare går livet trots allt vidare. Sorgen efter tragedin finns kvar, men vid dess sida fylls huset också med glädje.