Det kryper i kroppen av rastlöshet. Jag har inte varit hemma mer än en vanlig helg, men det känns som en evighet. UD:s avrådan från att resa och allt som ställts in. Sverige upplevs som ovanligt litet, och trist. I fredags ville sjuåringen att vi hellre skulle kolla på förra veckans Talang på TV4 istället för direktsändningen. ”Det är så tråkigt när det inte är någon publik”. Kalaset på leklandet ställdes in och farmor och farfar följde rekommendationerna och kom inte på besök. För att dämpa rastlösheten åker jag och storhandlar.
Privat är vi hittills ytligt drabbade av corona. Några inställda sammankomster och träningar, kanske en betald flygresa som ej kommer bli av, världsliga problem i sammanhanget. Men det är känslan av begränsad frihet. Som svensk 80-talist är jag otroligt befriad från begränsningar – hela uppväxten har varit fylld av valmöjligheter. Kanske för många ibland. Jag tillhör generationen som ser låga räntor som självklart, minns femprocenträntan vid mitt första bostadsköp som ”skyhög”. Vi är en generation som knappt storhandlat, vana att det alltid finns alternativ runt hörnet. Och så nu – mitt vanliga knäckebröd är plötsligt helt slutsålt?
På sociala medier pratar alla om corona. Arga alarmister skriker om att stänga skolor, faktanissar delar statistik från oklara källor, en del skojar fortfarande om ölen med samma namn, bilder på tomma butikshyllor fyller flödet och så mysvarianten – de som uppmanar till att ”ta hand om varandra, spela sällskapsspel och tända ljus”. Ungefär samma knep som vi brukar försöka ta till för att inte deppa ihop över att hösten kommer. Rastlösheten blir påtaglig.
Men så andra jämförelser: om vi tycker att detta är jobbigt - tänk på människor som befinner sig på flykt. Människor som väntar i år på att livet ska börja igen. Här hemma pratar vi fortfarande om två veckors-karantän, i nuläget som mest en månad utan onödiga resor. Det ger perspektiv.
Under söndagshandlingen blir det dock påtagligt hur ovana vi är. På pastahyllan är flera rader tomma. Salt i storpack är slut. En man med blått munskydd plockar på sig några konserver. En kvinna hostar till. Jag som gärna håller fysiskt avstånd i vanliga fall behöver inte backa. Kramar och hand på axeln har aldrig varit min grej, nu slipper jag i varje fall bli obekväm av oönskad kroppskontakt - ingen kommer onödigt nära.
På väg mot kassan plockar jag på mig två stora flaskor vatten och en extra förpackning kattmat. Inte för att någon varnat för att varken vatten eller råttor ska ta slut. Men vem är jag att inte falla för bunkringstrycket? Toalettpappret låter jag dock bli.