Vi måste fortsätta prata om rasismen

Vi lever mitt i en coronapandemi, men vi får inte glömma att det samtidigt pågår en rasistisk pandemi, skriver Neda Ameli i sin lördagskrönika.

På flera platser i landet har det varit protester mot rasism och polisvåld, bilden från Malmö i veckan där demonstranter protesterade mot polisvåld under parollen "Aktion i solidaritet med Black Lives Matter" på Möllevångstorget.

På flera platser i landet har det varit protester mot rasism och polisvåld, bilden från Malmö i veckan där demonstranter protesterade mot polisvåld under parollen "Aktion i solidaritet med Black Lives Matter" på Möllevångstorget.

Foto: Johan Nilsson/TT

Krönika2020-06-13 18:17
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag kommer aldrig att glömma sommaren jag sökte praktik, när beskedet äntligen kom per mejl att jag fått min praktikplats. Men mitt namn stod inte i början av mejlet. Det stod inte "Hej Neda". I stället stod det en annan medarbetares namn. Hennes namn innehöll inte ens samma bokstäver som mitt. Vad vi hade gemensamt var ett icke skandinaviskt namn. 

Du kanske kallar det en snabb miss, händer väl alla. Men det är inte många kvinnor med svenska namn som exempelvis Lena som blir kallade Karin. Och om det händer, är det en oskyldig miss. I mitt fall blandade denna vita man ihop oss för att vi var de enda med utländska namn på arbetsplatsen. Den svenska kvinna som får sitt namn felsagt är heller inte berörd på samma sätt, hon vet inte hur vardagsrasismen smakar. Det vet tyvärr jag. På samma praktikplats fick jag bara ibland heta "Neda", men att fortsätta förväxla mitt och den andra kvinnans namn var tydligen ofta ”lätt hänt".

Ja, vi lever i en coronapandemi, men vi lever också i en annan sorts pandemi. En rasistisk pandemi. Jag ryser fortfarande när jag ser rakade män med bomberjackor och boots efter att jag som fyraåring bevittnat ett pistolhot mot en persisk kioskägare. Jag minns pistolviftandet som jag då trodde var en vattenpistol och den upprepade meningen; ”åk hem jävla svarting”. Men jag minns också den svenska mannen som ställde sig mellan de två och ringde polisen.

Trots att jag är född i Sverige, pratar svenska och lever i Sverige är det ofta som jag får känna på sanningen av vardagsrasism. Jag är less på allt antagande som inte bara grundar sig i okunskap utan också ointresse. ”Jaha du är inte muslim?", eller "Du äter gris?", "Får du gifta dig med någon med annat ursprung?" "Har du som utländsk kvinna utsatts för förtryck inom din kultur?"  Nej, min uppväxt skiljer sig inte så mycket från en svensk familj. Jag ser upp till mina föräldrar som uppfostrat mig med kärlek, respekt och disciplin. Och en människosyn att vi alla är lika. 

Det som händer i USA skiljer sig från oss i Sverige på många plan. Men om vi förnekar att rasismen existerar i Sverige blundar vi för problemet. Vi måste prata om rasism, dela med oss av hur vi blivit bemötta och påverkade, prata mer om ämnet i skolan, med våra barn, vänner och kollegor. Problemet löser sig inte av sig själv och inte heller den ilskan som nu spridit sig i Sverige och även i Uppsala. Att människor agerar i frustration och ilska är för att dom tidigare inte fått utlopp för det de känner. 

Det sker Black lives matters-manifestationer runt om i Sverige, även om få kan fullföljas. En del av mig blir lättad. För under dessa demonstrationer glömmer vi tid och rum. Både i respekten för corona men också i det impulsiva agerandet. Det enkla uttrycket som vi lär våra barn, ”våld löser ingenting” glöms. Människor är less på orättvisorna som sker, men att vandalisera, som skett på vissa håll är inte rätt väg. En viskning kan vara mer effektiv än om man skriker. 

Rasismen får inte mörkas. Tänker på rädslan för corona och den vilja att förändra som den fört med sig. Tänk om den viljan att förbättra och rädslan fanns när det handlade om rasism.