I söndags skickade styrelsen för Sveriges medicin- och vetenskapsjournalister ut ett mejl om att föreningens årsmöte ställs in på grund av ”den rådande situationen med spridning av coronavirussjukdomen Covid-19”.
Ett bra beslut, tycker jag, även om våra sammankomster inte precis är några massmöten. När det för drygt en vecka sedan stod klart att coronaviruset börjat spridas även ute i samhället såg jag inte precis fram emot att åka tåg och tunnelbana till och från möteslokalen i Stockholm.
De allra flesta med feber och hosta verkar följa uppmaningen att stanna hemma, men jag litar inte fullt ut på att alla gör det – inte ens alla journalistkolleger – och håller sig borta från kollektiva färdmedel och lokaler där de kan komma nära och smitta sina medmänniskor.
I ett teve-inslag för några dagar sedan, som pejlade allmänhetens syn på coronakrisen, sa en äldre dam några kloka ord, väl värda att citera: ”Jag tror inte att man ska gripas av panik, men jag tror att man ska vara lite feg.”
Min egen ”coronafeghet” begränsar sig än så länge till att undvika kollektiva färdmedel, handskakningar och restaurangbesök, handla på andra tider än när det är mycket folk i affärerna och avstå från att träffa barn och barnbarn som inte är garanterat superfriska.
Om jag varit tio år äldre och än mer i riskzonen än en nybliven ålderspensionär att bli allvarligt sjuk av coronaviruset skulle jag nog varit än mycket försiktigare än så.
Jag försöker förstås följa de vanliga hygienråden. Regelbunden handtvätt klarar jag lätt, men att undvika att låta bli att peta sig i eller kring ögonen, munnen eller näsan är svårt. Kanske kan rött nagellack på tumnaglarna ge en visuell varningssignal när handen närmar sig ansiktet.
Det nya coronaviruset har spridits snabbare över världen än vad jag förväntade mig för några veckor sedan. Då trodde jag inte heller att smittspridningen skulle avta så dramatiskt snabbt som den tycks ha gjort där coronautbrottet startade, i Hubaiprovinsen i Kina.
Där registreras i dag en handfull nya fall per dygn, jämfört med över 2000 för några veckor sedan.
Men vad händer när myndigheterna lättar på trycket och fabriker, skolor, affärer och andra samhällsfunktioner nu öppnar igen i det tidigare nedstängda Hubai? Får viruset åter en chans att sprida sig där? Blir det i så fall som en ny jättevåg av Covid-19 eller bara snabbt upptäckta och små lokala utbrott?
Svaren på dessa frågor kan få stor betydelse för den fortsatta hanteringen av den nya coronapandemin i resten av världen.