En natt i november vaknar jag i en pöl av svett. Nattlinnet är vridet ett varv som i en fångstsnara runt kroppen.
Vad händer? Det är första frågan som kommer upp i huvudet. Nästa är: Håller jag på att bli sjuk?
Men det ska visa sig vara något helt annat, något "helt normalt", som en av mina vänner förklarar för mig några veckor senare. "Du är i klimakteriet! Grattis, välkommen in i värmen."
Och varmt ska det visa sig bli. Cirka en gång i halvtimmen stiger plötsligt hettan som en våg från bröstkorgen och uppåt för att till slut kulminera i floder av svett som driver ut från hårfästet. En svettattack som jag hittills inte kunnat frambringa ens på det tuffaste spinningpasset.
En hel natts ostörd sömn är ett minne blott. Ibland tvingas jag i panik kuta ut på balkongen mitt i vintern bara för att svalka av mig.
Att hålla ett anförande inför en grupp, eller säga något smart på ett helt vanligt möte blir plötsligt en genant övning. Vem tar en människa som svettas kopiöst på allvar?
Min viktigaste ägodel under denna period av mitt liv ska visa sig bli en solfjäder, inköpt som en söt souvenir i Barcelona några år tidigare. Nu ligger den i handväskan hela tiden, och är mer verksamhetskritisk än plånboken.
Men svettattackerna är inte det värsta. Plötsligt är mitt annars relativt goda humör och min positiva livssyn som bortblåst. Allt känns motigt och meningslöst, hjärnan orkar inte processa information. Snåriga texter, byråkratiskt skrivna rapporter, intressant forskning – allt sådant som jag förr såg som en utmaning att bena ut och begripa, känns oöverstigligt.
Suget efter en tupplur på närmaste soffa är hundra gånger större.
Till sist frågar jag vännen som redan vant sig vid eländet: Hur länge ska man stå ut?
Hon svarar: Det sägs att det kan pågå resten av ditt liv, vem vet.
Någonstans där och då fattar jag beslutet att söka hjälp. Eftersom jag har turen att bo i en del av Sverige där forskning och vård går hand i hand är lösningen inte långt borta.
Två veckor efter läkarbesöket är alla symtom borta – som genom ett trollslag.
Nu säger jag inte att hormonbehandling passar alla. Övergångsåldern heter det ju av en anledning. De flesta rider ut stormen och kommer ut på andra sidan, hela i sinnet. Andra märker inte ens av det. Men för den som, likt undertecknad, lider svårt är det värt att rådfråga expertisen.
Klimakteriet är inget man måste härda ut.