Jag har ägnat sommaren åt att bygga ett växthus. Det är inte så svårt som det låter. Det är ungefär som att ta fram kökets samtliga knivar och gafflar och skedar, binda fast ena handen bakom ryggen och med den andra sedan bygga en exakt kopia av Eiffeltornet.
Så det är inte så svårt som det låter. Det är mycket, mycket, mycket svårare.
Att beställa växthuset i våras var lätt. Att vänta nio veckor på leverans var hyfsat enkelt. Att ta emot ett plockepinnspel av aluminiumstänger med 158 olika kantprofiler samt skruvar och plåtbitar och två ton glas var också relativt okomplicerat.
Det var sedan det började köra ihop sej.
Beskrivningen var tjock som en gammal telefonkatalog, och jag var länge osäker på om den beskrev ett växthusbygge eller en kranskärlsoperation. Första dagen gick åt till att sprida ut allt på gräsmattan och försöka jämföra alla bitar med liknande bitar i beskrivningen. (Alla som tror att det inte blev bitar över samt att inga bitar saknades räcker upp en hand.) Därefter försökte vi montera ihop denna från helvetet sända plåthög i enlighet med bifogad beskrivning.
Det var absolut omöjligt. Vi stod två universitetsutbildade herrar och kliade oss i skallarna och vände och vred på delar och jämförde deras förstenade, groteska kantprofilleenden.
Jag stod i över en timme med takluckan där bit P11 skulle sammanfogas med bit P12 via skruvarna A6 och A9 med metallblecken AC28 och AC13, och medan jag förgäves letade efter dessa bitar som absolut inte existerade, så kände jag hur ögonen tårfylldes och hur ansiktet blev rödare än vad någon tomat i detta växthus någonsin skulle kunna bli.
– Hej. Jacke Sjödin Uppsala. Jag hittar inte AC28 och AC13.
– Hej. Strunta i dom bitarna, dom ska inte vara med i ditt växthus.
– Förlåt??????
– Du ska använda några andra bitar som inte står i beskrivningen.
– Okej. En liten fråga bara: HUR SKULLE JAG KUNNA VETA DET???
– Det kunde du inte veta.
– Okej. Följdfråga: HUR KAN NI SKICKA ETT VÄXTHUS OCH EN BESKRIVNING UTAN ATT BERÄTTA FÖR KUNDEN ATT BESKRIVNINGEN INTE STÄMMER???
– Det är en högst befogad fråga.
Åtta veckor och 34 telefonsamtal senare står växthuset till slut på plats. Och jag visste inte att glasskivor kunde skratta. Och trakassera. Och förminska. Men då och då när jag går över gården slår en solkatt emot mej, och jag vänder mej mot växthuset som alldeles tydligt står där och hånskrattar så glaset guppar.
Hoppas nästa Hans tar dej, din fan…