”Nu får ni ta och skriva som det är!” Rösten i andra änden är både ilsken och uppgiven. Hon bor i Heby kommun och är förbannad på Naturvårdsverket för att de tvekar om att tillåta skyddsjakt på varg. Hon vill att myndigheterna ska ta folks rädsla och oro på allvar. ”Jag älskar skogspromenader, men nu törs jag inte längre gå ut i naturen!”
Har du sett varg? Frågar jag och tänker att något traumatiskt måste ha hänt. Men hon svarar: ”Nej, verkligen inte! Då hade jag inte levt nu.”
Frågan är hur man ska tackla en sådan handlingsförlamande skräck? Gå i terapi kanske inte är svaret, men att möta sin skräck kan hjälpa.
När jag var pytteliten och växte upp i glesbygden i norr var jag rädd för rävar. Jag var övertygad om att skulle jag stöta på en räv skulle den käka upp mig. Min kloka mormor försökte med rationella argument och jämförelseanalyser övertyga mig om att jag var ute och cyklade. ”En räv har för liten käft för att äta ett barn. Den tar bara harpaltar och råttor.”
Som femåring hade jag förstås bara sett en räv på bild och eftersom alla avbildade rävar sett listiga och farliga ut så trodde jag henne inte.
Några år senare klättrade jag i berget bakom huset. Jag minns att jag satt och dagdrömde på en sten när en liten rävunge tittade fram 50 meter längre bort. Snart kom en till, och en till och så sist mamma räv. De lekte i solen som kattungarna brukade göra hemma i köket. Där och då botades min rävrädsla och där väcktes också en livslång kärlek till skog och berg samt alla dess invånare.
Ska Uppland ha varg? Och om svaret är ja, hur många är okej? Just nu pågår en debatt om vargreviret i Siggeforatrakten, där det nyligen visade sig leva 5 eller kanske 6 djur i en flock. Mest troligt handlar det om samma familj som förökat sig.
Det är den flocken kvinnan i mobilsamtalet refererar till.
Det är här, i det relativt tätbefolkade Mellansverige, som vargarna är flest. Att vargen väcker känslor är inte okänt. Den har sedan urminnes tider fascinerat och skrämt människan. I sagorna man läste som barn var vargen oftast ond, den jagade och dödade människor.
Vargdebatten böljar upp och ned. För några år sedan var tonläget högre. De som hörs mest här och nu är förstås de som lever och verkar i Siggeforarevirets närhet. Jägare och djurägare vill bedriva skyddsjakt där, men de vill inte döda några få vargar, de vill ta kål på hela familjen. Argumenten är väl kända och lätt överdrivna. Om inte vargflocken försvinner kommer lantbrukarna ge upp, sälja fåren och låta åkrarna växa igen. Fler argument finns: Jägarna vågar inte släppa hundarna i skogen. Och på den lilla byskolan i Huddunge går barnen inte på skogsutflykt längre.
Naturvårdsverkets vargexperter försöker förgäves förklara att vargen inte är något hot mot människan, däremot utgör den en fara för potentiella bytesdjur. Men rovdjursstängsel och bidrag är förstås en klen tröst för drabbade djurägare.
Jag förringar inte deras känslor och reaktioner, eller deras kärlek till sina tamdjur. Absolut inte. Varje dött får är en förlust. Men vargskräcken känns överdriven.
Vad med björn då? I Sverige finns mellan 350 och 400 vargar, medan antalet björnar snart är uppe i 3000. En studie som Rovdjurscentrum medverkat i visar att fler är rädda för att möta björn än varg. Ändå är tonläget så mycket mer uppskruvat när det handlar om varg. Varför? Kan det vara så enkelt att det är Rödluvans fel och Nalle Puhs förtjänst?