Så låg jag där igen på golvet. Med läsglasögon och rörtång och polygrip och armarna i en konstig vinkel och skruvade på kopplingar som jag inte begrep ett smack av. Och jag ställde mej många frågor där jag låg:
* Varför ligger jag här?
* Vad vet jag egentligen om tvättmaskinskopplingar?
* Varför är det inte VVS-utbildat folk som ligger här och jag står bredvid och sjunger en glad sång?
* Hur många svordomar och könsord kan jag egentligen?
Och det allra, allra, allra märkligaste är att jag mitt i min grandiosa inkompetens inom VVS-branschen samtidigt bär på ett visst mått av oförklarligt självförtroende.
– Den där lilla nippeln kan väl inte vara så viktig…
– Den där konstiga dosan på slangen kan man väl lika gärna vända åt andra hållet…
– Rörkopplingen som fattas kan jag väl fixa själv med en gammal rockring och lite silvertejp…
Detta tänker jag trots att jag vet att jag medelst handpåläggning kan få dom flesta maskiner och tekniska attiraljer att fördärvas och falla samman på ett ögonblick.
Så när jag efter många timmar och egna VVS-lösningar och könsord har lyckats få ihop alla kopplingar och slår igång tvättmaskinen så möts jag av läckage, märkliga ljud och blinkande meddelanden av typen E173, vilket vid en titt i serviceboken betyder: ”Du har kopplat fel kulturarbetarjävel, ring auktoriserad serviceverkstad”.
Först då låter jag rörtången falla till golvet och famlar efter telefonen…
Där blir jag mottagen av en underbar dam. Hon hör mej. Hon ger mej förståelse, tröst, lindring, hugsvalelse och mjukt löddrande balsam för själen. Samt en helt ny slang med alla kopplingar och vattenlås och silar och nipplar intakt. Och så skruvar en kunnig granne dit den på ett par minuter. Och allt fungerar perfekt.
Allt medan jag står och nynnar på en liten sång.
Mel. En busschaufför:
En tvättmaskin,
en tvättmaskin,
ska inte lagas av Sjödin.
Och ska den lagas av Sjödin,
så är det ingen tvättmaskin.
Nej hjälp Sjödin
med kort stubin,
byt rörtång mot chokladpralin.