”Dags att vaccinera sig? Bara att kliva på”. En ordningsvakt iförd munskydd visar in mig genom UKK:s entré. Inne i sal D hänvisas jag till fålla nummer sex. Jag visste redan att jag skulle till den fållan, det stod nämligen redan på kallelsen.
Bakom skynket småpratar jag med sjuksköterskan Birgitta om det varma vädret och sedan får jag min spruta. Jag hade tid klockan 11.30 och klockan 11.32 sitter plåstret på armen. Jag sitter ned och väntar 15 minuter på en eventuell allergisk reaktion. En läkare kommer fram: ”Hur är det gänget? Alla mår bra?”.
Hittills i vår region har de 108 722 personer som har fått sin första dos haft förbokade tider. Att regionen lyckats boka in över 100 000 personer och att exempelvis sambos fått tider samtidigt är ju helt otroligt? Vilken matematik och vilket planeringsarbete de har lyckats med, trots osäkra vaccinleveranser och minimalt med planeringstid. Nu konstaterar dessutom regionens vaccinsamordnare att just brevkallelserna har bidragit till den höga vaccinationstäckningen i vår region.
Jag pratade nyligen med personal i en vaccinationslokal som vittnade om att mycket stress och press krävs för att allt ska fungera. Varje dag är välplanerad men det inträffar att inbokade personer inte dyker upp. Då kan det hända att personalen måste öppna en ny ampull med sex vaccindoser när den sista förbokade personen för dagen kommer. Sedan står personalen med ytterligare fem doser som måste göras åt. Personalen ”sliter som djur” för att ringa in personer som står näst på tur att få sina doser och som kan komma med kort varsel. Inget får slängas.
Personalen får också hantera en hel del kritik: ”Varför fick min yngre granne sprutan tre dagar innan jag?”. Jag förstår frustrationen. Det är jobbigt att hela tiden behöva hålla i och hålla ut, lite till. Och det finns fel och brister som måste granskas. Många drabbades exempelvis av regionens idiotiska idé att skicka de första kallelserna med B-post. Men vi kanske måste ha tilltro till att systemet på det stora hela faktiskt fungerar?
Min berättelse kanske är unik. Jag kanske är naiv och hade särskild tur. Det dyker alltid upp grus i varje maskineri. Men på två minuter gled jag igenom maskineriet och fick min första vaccindos – eller min livsinjektion, som jag kallar den. Snart kan vi förhoppningsvis börja leva igen.