Det finns saker som man gillar och ogillar samtidigt. Skumtomtar till exempel. Dom är ju så fruktansvärt goda. Men jag hatar dom för att dom får min mun att bete sej som en dammlucka som inte går att stänga när jag väl har öppnat den. Därför blir det aldrig en eller två skumtomtar. Det blir 73. Tills jag ligger där och dreglar och flämtar.
Fyrverkerier är en annan sån där grej. Ja ja ja ja, jag vet att det är skit för miljön och för djur och allt det där, och jag har därför inte köpt en fyrverkeripjäs på 15 år. Men jag blir nästan rörd till tårar när jag ser himlavalvet explodera i färger och mönster och sprakande kaskader.
Och så har vi det här med papperstidningen…
I veckan skrev denna tidnings chefredaktör en spalt om det vi alla vet. Papperstidningen är på väg bort. Och jag fattar det. Till fullo. Det är självklart helt vansinnigt att det sitter en människa och kör bil ut hit på landet med text tryckt på papper som kostar skog och energi och miljö, och det hen levererar är redan gamla nyheter.
Jag fattar det.
Men jag ÄLSKAR det.
Jag älskar prasslet. Jag älskar doften. Jag älskar att gå ut till brevlådan när snön knarrar under skorna. Jag älskar storleken. Jag älskar att fösa undan brödsmulor och flingpaket och katter och breda ut morgontidningen över frukostbordet.
Jag älskar sättet jag läser papperstidningen på. Jag ögnar allt. Stannar upp. Läser en ingress. Hm, intressant. Läser vidare. Bläddrar sakta. Ögnar igen.
Den digitala läsningen är för mej av en helt annan art. Då sitter jag med ett flottigt pekfinger och kisar och kollar och skrollar rubrikerna. Det tar en högst tiondel av tiden det tar att läsa papperstidningen. Det påminner lite om kärlek och romantik. Det lämpar sej helt enkelt klart bättre när man ses i verkligheten än när man ska umgås digitalt på avstånd via en skärm.
Och tänk så mycket annat som kommer att gå förlorat. Och vad ska jag torka blöta skor med? Vad ska jag lägga i botten på kattlådan? Vad ska jag tillverka konstig rekvisita av? Vad ska jag tända eld i kaminen med?? Paddor brinner jättedåligt. Och är dyra som stryk.
Så jag fattar allt.
Men jag sörjer redan.
Jag älskar gamla spridningen
av fina papperstidningen.
Jag kommer minnas tiderna
med prasslandet bland siderna.
Att fumla där med knapparna
och läsa den i apparna
är inte samma läsande,
sa gubben vresigt snäsande.
Och sist en fråga ställas bör:
Finns ens en digital kåsör?