Första lektionen börjar tidigt. Redan 07:40 ska jag befinna mig i Boländerna redo att för första gången sätta mig bakom en ratt. Uppladdningen är bra. Knäckebröd till frukost och lagom mycket kaffe. När jag har ena foten i trappuppgången säger min sambo: ”Du förstår väl att du inte bara kommer åka runt på en parkering idag?”
Stressen tilltar genast.
Anledningen till att jag behöver ta körkort är väldigt simpel – jobbet. Sedan jag började satsa på en karriär inom journalistiken har det visat sig att nästan samtliga arbetsgivare kräver körkort. Därför sitter jag nu på tians buss med grus i ögonen och ett hål i plånboken i storleksklassen 30 000 kronor.
Min körskolelärare Anneli hälsar med ett vänligt leende. I bilen på väg mot området där min körkortsresa ska börja berättar hon att hon jobbat som körskolelärare i tolv år. Med jämna mellanrum förklarar hon varför hon agerar som hon gör i trafiken.
”Här är det en väjningspliktskylt, så därför anpassar jag farten tidigt”, säger hon.
”Vad fan är väjningsplikt för något?”, tänker jag.
Till slut kommer vi fram till dagens övningsplats. Det är en raksträcka i princip befriad från trafik strax utanför Boländerna. Den enda andra bilen på vägen är en röd Volvo draperad i trafikskolereklam.
Jag sätter mig bakom ratten, och det hela känns lite overkligt. Min darriga högerfot förs försiktigt ner mot gaspedalen. I vad som känns som ljudets hastighet fullkomligt flyger vi fram på vägen. Jag tittar ner på hastighetsmätaren och ser att vi inte åker i några supersoniska hastigheter, utan tolv kilometer i timmen. Min hastighetsbedömning kanske har utrymme för förbättring, men nu har jag åtminstone fört en bil framåt.
Efter det går det snabbt. Någon högersväng, testa att parkera, och sen ber Anneli mig att köra tillbaka till trafikskolan. Då finns det inte så mycket tid att fundera. Allt handlar bara om att ta sig från A till B på ett säkert sätt.
”Det här trodde du väl inte att du skulle göra när du satte dig i bilen i morse?” säger Anneli när vi kliver ur bilen.
Nej, det trodde jag faktiskt inte. Men jag har gjort det, om än lite krampaktigt. Jag trodde inte heller att jag skulle få för mig att blotta min djupaste körkortsångest i flera veckor framåt i spalterna, men det kommer jag också göra.
Herregud – vad har jag gett mig in på?