Kan man vara för snäll?
Frågan är extra aktuell just nu, när många debatterar metoden som går under den byråkratiska beteckningen lågaffektivt bemötande.
I korta drag handlar det om hur man ska möta arga och kanske våldsamma elever. Barn och unga som skriker glåpord, kastar saker omkring sig, uppträder som vore de en fara både för sig själva och andra.
Då menar anhängarna av lågaffektivt bemötande att man inte kan stävja ilska med mer ilska, eftersom det tenderar att förstärka den aggressiva situationen. Istället ska man se snäll ut, tala snällt och backa undan. Se till att andra håller sig på avstånd och bekräfta den ilsknes känslor. ”Jag ser, Kalle, att du är arg. Det blev inte så bra det här, va?”
Det finns, hårt draget, två sidor. De som tycker att det funkar och de som inte tycker det. De som uttalar sig emot tycker ofta att den svenska skolan är för mesig, att lärarna måste få vara mer styrande i klassrummet och att de handgripligen ska få lyfta ut en stökig elev om det behövs. Utan att för den skull riskera anmälan till Barnombudsmannen.
Jag är så pass gammal att jag minns den gamla skolans mer hårdföra linje. I sexan hade vi magister Lennart. Han såg inte mellan fingrarna, hade en lätt sadistisk sida och tillämpade både skamvrå och linjalsnärt. Ut åkte man med buller och bång om man inte höll sig på mattan.
Vi utmanade honom då och då. Som den gången två busgrabbar kletade fast stinkbomber under tramporna på orgeln (ja, vi sjöng alltid en psalm innan vi satte igång skoldagen). Den här morgonen trampade magister Lennart särskilt intensivt ju mer den äggmögiga lukten spred sig, med ett lätt hånflin på läpparna. Halva klassen flydde till sist ut genom fönstret.
Lennart höll ordning i klassrummet. Det kan jag ge honom. Men det fick andra konsekvenser. Ett matteförhör med honom, inför alla elever, var en plåga för den som var svag i ämnet. Än idag lastar jag honom för min scenskräck.
Men det värsta var nog rasterna. Då löpte de mest utåtagerande amok. Mobbing, pennalism och sexuella trakasserier hade fritt spelrum. Då satt nämligen alla lärare i lärarrummet med en kopp kaffe, istället för att vara ute bland oss elever och kolla läget.
Att vara tuff och hård i klassrummet hjälper inte, om dina elever saknar respekt för dig. Och respekt förtjänar man genom att bete sig som folk, eller om man så vill, genom att vara snäll.
Men det är ju är ett utskällt fenomen i dessa tider. Är man för snäll antas man sakna styrka och ryggrad. Snälla människor kommer inte långt, sägs det. De blir överkörda, utnyttjade och frånsprungna. En del går så långt som att säga att snäll är lika med dum.
Fel, fel, fel!
Att vara snäll är inte samma sak som att säga ja till allt. Att vara snäll är att sätta gränser. Det handlar om hur man gör när man sätter dem.
Att vara snäll är att visa respekt, låta människor komma till tals, ge dem ansvar att lösa problem som uppstår och utrymme att be om hjälp när det behövs.
Ungefär som man ska vara som förälder, eller chef för den delen.
Inte minst gäller det i umgänget med barn med kognitiva svårigheter, typ ADHD. Att köra peka-med-hela-handen-stilen i ett läge när någon hamnat i en återvändsgränd av frustration och ilska funkar inte. Det vet föräldrar till barn med den typen av diagnoser.
Jag skulle säga att merparten av de elever som löpte amok på min skolgård på 70-talet hade någon typ av bokstavskombination utan att veta om det. De hade mått bra av att någon snäll vuxen fanns där på rasten, någon som lyssnade, ställde frågor och tog dem på allvar.