Lotta Frithiof: Utan sin människa är sakerna ingenting

Längst inne i garderoben hittar vi en brudklänning. Den har instickade guldtrådar och väcker minnen av romantik. Lite luggsliten, troligen har den hängt här sedan 1970-talet, då den beundrades på bröllopet. 

Jag och min dotter är i full färd att tömma hemmet där jag bodde under tonåren. Vi blir smått tårögda och handfallna.

Vad i hela friden ska vi göra? Klänningen förtjänar respekt men ingen av oss vill ha den. Och så är det hela tiden. Sakerna vi sorterar bär på historier men vi vill inte ha fler föremål hemma hos oss.

När vi upptäcker de små gula fläckarna – som kan vara stänk av bröllopsbuffén eller kaffet till tårtan – andas vi ut. Vilken lättnad! Klänningen har gjort sitt och hamnar i svarta sopsäcken med annat som ska slängas.  

Det bästa är matfläckar på plaggen. Då slipper vi fundera över hur de ska tas om hand. Om de ska lämnas till klädinsamling eller någon annanstans. Fläckar betyder släng utan tvekan.

Att ta hand om ett hem kan låta som en promenad i parken. Men nej. Inte alls. Vi har skottat ut ting och öst iväg kläder. Sammanlagt har vi hur många fyllda sopsäckar som helst och lika många ska vi skänka till någon organisation. Det hela är en påfrestande inre och yttre resa. 

Förmodligen har vi också bidragit till att bostadsrättsföreningen nu beslutat att stänga grovsoprummet för gott.

Det västerländska överflödet som många av oss lever i står oss upp i halsen. Inte sällan verkar sakerna föröka sig ju mer vi slänger. Det är också lätt att gå vilse i dåtiden. Minnen trivs i en påse med skidvalla, i kökshanddukar med broderade monogram, i böcker som ingen vill ha och i retromönstrade gardiner. 

Vi hittar album med foton, gamla kvitton och flygbiljetter från charterresans barndom. Ja, till och med gamla nitlotter har sparats. 

Minnena river en i själen och jag känner mig kallhamrad när jag knyter ihop sopsäckarna. Min familj har ju lagt ner tid, pengar och kärlek på innehållet. Men när alla är döda förlorar sakerna sin glans. De har inget värde i sig själva, ingen egen mening. Det blir uppenbart att utan sin människa är sakerna ingenting.

Jag börjar fatta döstädningsgurun Margareta Magnussons tips om att smårensa hela livet, som en livsstil för sinnesfrid och för att skona sina barn och barnbarn från prylberg. Det är också därför som japanska städikonen Marie Kondo har rätt i att man bara ska spara det som skänker en glädje.