Först verkade allting mest bara konstigt. Som utsänd reporter på sista april dagtid kändes det himla spännande att få uppleva vad som skulle hända. I vanliga fall brukar det mesta gå på räls: häng i Ekonomikumparken, forsränning, sillunch, champagnegalopp, sång vid Gunillaklockan och majbrasa på kvällen. År ut och år in har den traditionen överlevt.
Men inte i år, på grund av coronapandemin blev dagen helt unik och öppen för överraskningar. Ingen visste i förväg vad som skulle hända. Men alla hade vi väl spekulerat; det hade pratats om att folk ändå skulle samlas i stadens parker.
I Uppsalas motsvarighet, Lund, stängde man av parken där studenterna brukar samlas. Ett jättestort staket och en massa stinkande hönsgödsel utlagd på gräset skulle hålla studenterna borta.
Den jättegarderingen behövdes inte hos oss. Hönsgödsel gör inte att Uppsalaborna växer. De hade redan vuxit och betedde sig respektfullt och omtänksamt. Klockan elva på förmiddagen var city nästan tomt. Lika ödsligt som en vanlig tisdag förmiddag. Knappt några ungdomar rörde sig ute då. Vem kunde väl tro att valborg i Uppsala kunde vara så öde?
Jag såg poliser stanna upp utanför kön för att komma in på Systembolaget. Men där var inget stök, ingen var full eller ens berusad och kön var harmoniskt gles. "En ut – en in", den välkända uteställefrasen, upprepade Simon som jobbade i butiken och alla löd honom.
När mina kolleger Elin Sandow och Cassandra Grönlund en timme senare kom till Ekonomikumparken träffade de på en enda snubbe. Samtidigt var jag i Stadsträdgården och där satt en grupp studenter och hade picknick. "Det är nog enda gången vi får ha hela parken för oss själv en sista april", sa Anton klädd i dunjacka. "Ta en jordgubbe", ropade de till mig innan jag gick.
Uteserveringarna i centrum var nästan helt tomma, fast det satt lite folk varstans. Men varken på Magnussons eller Åkanten blev det fullt, och jag stod utanför bägge och höll koll ett bra tag.
Många av dem som jag träffade under dagen, det flesta var ungdomar, lät som om de jobbade på Folkhälsomyndighetens informationsavdelning när de förklarade att de ville umgås i små grupper och att uppoffringar var viktiga. Jag blev alldeles rörd och känner hopp om att människor här i stan vill bekämpa smittan. Viljan finns och är starkare än studenttraditionen.