I Torgny Lindgrens (fantastiska) novell ”Ordet” tänker unge Samuel Burwall på hur lungsoten egentligen smittar människor. Och han kommer fram till att det är själva ordet som är smittkällan. Den som undviker att höra ordet, kommer att undvika smittan. Och så bosätter han sej på vinden och pratar aldrig med någon.
Jag tänker ofta på den novellen. Man ska aldrig underskatta ordens makt och påverkanskraft. Dom kanske inte smittar oss med sjukdomar, men dom bär tvivelsutan på en enorm inneboende styrka. Orden flyger in genom örat, virvlar runt i skallen på oss och flyger ut igen. Men dom lämnar små ärrbildningar som kan vara svåra att bli av med.
Det finns många uppseendeväckande saker med den nya regeringsbildningen (som ett slopat miljödepartement, en kulturminister utan erfarenhet av kultur, en socialminister som ska ansvara över all idrott, vilket Ebba Busch försvarar med att vederbörande både är ”entusiastisk löpare och cyklist” – ett resonemang som kunde göra mej till rektor för kockutbildningen eftersom jag är en entusiastisk ätare), men det mest uppseendeväckande var ett mycket specifikt litet ord:
VANDEL.
”Utred en möjlighet att utvisa en utländsk medborgare på grund av bristande vandel.”
Det är ett ord valt med stor omsorg. Och jag gissar att det high-fivades i idéverkstaden när nån kläckte den där formuleringen.
Låt oss slå upp ”vandel” i NE:s ordbok: Det betyder: ”Sätt att leva sitt liv ur moralisk synvinkel.”
Det råder inga tvivel om att ordet har en kraftigt negativ laddning. Vi kan sortera in vandel i samma låda som vinterkräksjuka, elchock och snåljåp. Aldrig bland ord som frihetskämpe, lavendel och hundvalp. Stundtals finns det förstås vettiga skäl att välja värdeladdade ord till olika företeelser, som att vi döper förskolor till Smörblomman och Nyckelpigan (förskolan Kalashnikov ser man sällan), men här är skälet ett annat. Här ska det svärta ner. Det handlar om omoral. Det ska klinga skumraskaffärer från uttryck som ”handel och vandel” där man både är opålitlig nasare och en omoralisk jävel i största allmänhet. Det ska dofta droger och svarta pengar. Det ska klinga ryggradslöst och egennyttigt.
Likt tomtefar stämplar OK i röven på dockan i Kalle Ankas jul, lägger man här effektivt en svärtande slöja på en grupp människor.
Och det tror jag är själva tanken. Och det är därför det klingar så motbjudande.
Orden kommer, orden går,
i din hjärna sätter spår
uti from av små, små sår.
Du min vän dock detta stoppar
med förnuftets öronproppar
eller själens örondroppar.