Under hela pandemin har det ropats på hårdare tag för att minska smittan. Skolstängningar och munskyddskrav är några åtgärder som kritikerna av den svenska strategin har velat se.
Problemet är dock att det som framför allt skulle ha effekt på smittspridningen hamnar under radarn för både allmänheten och för myndigheternas kontroller.
De som hör av sig till smittskyddsenheten och till kommunerna är upprörda över trängsel i köpcentrum, bussar och på restauranger. Det är också miljöer som inspektörerna från både länsstyrelsen och kommunerna riktat sina största ansträngningar mot.
Men ju längre in i pandemin vi har kommit står det dock klart att det är i helt andra miljöer som smittan sprids mest: Det är i arbetsplatsernas fikarum och vid privata tillställningar som smittspridningen är störst.
De privata festerna är svåra att komma åt. Det är svårt att tänka sig att någon vill ha in pandemikontrollanterna i sitt vardagsrum. Men arbetsplatserna är redan i dag under myndigheternas kontroll. Här finns alla möjligheter att agera, till exempel vid länsstyrelsernas löpande rapporter om hur pandemirekommendationerna efterlevs.
Men nu kan man ana en viss desperation från myndigheternas sida. När verktygslådan börjar bli tom tar myndigheterna till åtgärder som ger intryck av att man agerar kraftfullt, men som har tveksam effekt. Skarpare munskyddskrav är ett tydligt exempel. Resultatet riskerar att bli ett kraftigt slag i luften.