Man är allt en bortklemad, kräsen, lat, försoffad, curlad, fördärvad, indolent lathund.
Jag insåg det när jag gick ut i trädgården med en spade för att ta hand om en ganska omfångsrik jordhög som blivit liggande efter något trädgårdsprojekt. Jag grävde i cirka fyra minuter innan jag gav upp. Ryggen molade, svetten rann, händerna sved, och högen hade minskat med cirka 0,4 procent när jag beslöt mig för att avbryta hela projektet och hyra in något slags grävmaskin för att ta hand om skiten.
Då kom jag att tänka på farfar och hans vattenledningsdike. Det var på 50-talet, han och farmor skulle äntligen få in vatten i torpet, ledningen skulle ligga på två meters djup för att garanterat ligga frostfritt, och avståndet till knutpunkten var 450 meter.
Farfar grävde det för hand. Det tog ett drygt år.
Om han hade sett mina patetiska skoveltag i jordhögen och mitt avbrytande av projektet efter några minuter, tro vad han hade sagt då? Och tro vad han hade sagt om mitt katastrofala slöseri med pengar genom att hyra in en maskin för ett sådant fjuttigt arbete?
Jag sitter just nu och läser gamla brev och dagböcker från den tiden. Och jag slås av att det är två generationer sedan, men en fullständigt annan värld. Inte minst varsamheten med de ytterst knappa ekonomiska resurserna.
Min far skulle ha haft en äldre bror, men han var död när han föddes. Jag sitter med brevet som farmor Judith skrev hem till farfar från sjukhuset.
Kära du. Ja, det var sorgligt det här, men ingen rår för det. Jag mår bra. Det var en pojke, livlös förstås. Kosta inte på att komma hit, jag ska snart komma hem. Det här blev väl nog dyrt ändå. Hur mycket kostade allabilskjutsar, och vad tog doktorn? Må så bra. Kära hälsningar. J.
PS. Tror du jag får något från sjukkassan? Alla är snälla här. Må bra du också, men kom inte. DS.
Brevet är en viskning i mitt öra från 80 år tillbaka i tiden och ger perspektiv på så mycket. På pengar, möjligheter, förutsättningar, acceptans, tillgångar, förväntningar och tusen andra saker. Och jag blir andäktigt ödmjuk över tillvaron när jag sitter och läser det i en tid när vi blir galna av frustration om touchskärmen jävlas på vår nya Iphone.
Jag sitter vid datorn, en bortklemad karl
och gläds ytterst lite åt allt som jag har
och tänker på farfar och farmor, det gladde
nog dom mycket mera, det lilla dom hade.
Och när jag i det perspektivet allt ser,
så gläds jag väl möjligen aningen mer,
fast blott typ en kvart får jag glädjas, för sen
blir jag sur på min touchskärm på Iphone igen.