Det är nästan precis två år sedan allt började. En oroväckande skakning i Wuhan som snabbt fortplantade sig, lite för overklig att ta in. Men efter sportlovet 2020 brakade det loss. Samhället stängde ner, steg för steg i rask takt ända tills vi gick hem från våra arbetsplatser och kopplade upp oss mot digitala mötesrum. Det blev tyst. Så otroligt tyst.
Med en son på gymnasiets sista termin minns jag att vi tänkte att det var tur att det var så långt kvar till sommaren. Det skulle hinna blåsa över. Inte i vår vildaste fantasi kunde vi tro att studentfirandet skulle bli inställt, att han inte skulle få resa till Australien och jobba som planerat, att han skulle inleda studentlivet ensam framför en skärm i en lägenhet i Malmö.
Men nu verkar det alltså vara över. Det är nästan svårt att ta in. Nu får vi äntligen hitta tillbaka till våra gamla vanor med trängsel och uppbokade helger. Se barer och restauranger fyllas framåt kvällarna.
Två saker gläder mig allra mest. Att den våta tunga filt av begränsning som legat över kulturvärlden nu äntligen lyfts bort. Inte minst för det fria kulturlivet som ofta kommit i kläm när det kommit till stödinsatser. Och att unga människor kan få gå tillbaka till att vara just unga igen. Inte behöva tyngas av allvaret, inte behöva ta ett så stort ansvar genom att saka sociala kontakter, utveckling och övning i vuxenskap.
Om allt verkligen är över, då blir den 9 februari 2022 historisk.