Än idag hör jag tydligt mammas röst när hon för sjunde gången ropar:
– Men nu får ni lov att komma in!
Det har krupit in äkta ilska i hennes annars vänliga stämma. Det har varit mörkt länge ute. Vi måste sluta leka för idag och gå in.
40 år senare är det jag som ropar. Men jag ropar det rakt motsatta:
– Men nu får ni lov att gå ut!
Barnen sitter med hörlurar och krökta nackar. Fingrar rusar kors och tvärs över tangentbordet, och det skvätter blod över skärmen när ännu en fiende oskadliggörs.
Det är en intressant pendel. Föräldrarna DÅ ville ha in barnen, föräldrarna NU vill ha ut barnen. (Det är obegripligt att inga spelutvecklare har lyckats hitta nåt efter Pokémon GO som får ut kottarna i naturen med digitala hjälpmedel. Vi föräldrar skulle älska dom och förköpa oss. Men det kommer nog snart.) Och jag fattar förstås. Hade det bara funnits tangentbord och blodiga digitala fiender på 70-talet så hade jag suttit likadant med mina kompisar i öronen istället för på samma trädgren i den ångermanländska skymningen. Och för mitt inre öra hör jag förra generationens evighetsbabbel om att dom minsann fick leka med kottar och tändstickor…
Nu står jag lutad mot dörrposten och fastnar i smetiga nostalgiska tankegångar om barndom nu och då. Jag kollar på 14-åringens krumma kropp och tänker att han har 100 gånger roligare utbud där i burken än vad jag hade, men att han också går miste om nåt. Kanske fantasi. Kanske kreativitet. Definitivt uteliv. Hans burk leker åt honom. Vi fick lov att hitta på leken själva.
Och jag tänker på alla minnen som han aldrig kommer att veta om att han saknar.
Alla cyklar han aldrig har satt högstyre på. Alla äpplen han inte har pallat. Allt smygande i skogar där det bodde äventyr i varje träd och stubbe. All ryska posten han aldrig har lekt. Alla filmisar han inte har bytt med sinnrikt vika sidor i Kalle Anka. Och alla Kalle Anka-tidningar han aldrig har läst. Alla suddgummin han aldrig har luktat på. Och allt björnklister. Alla snusktidningar han inte har hittat skogen. Alla ölburkar han inte har samlat på och alla draperier han aldrig har byggt av kapsylringarna. Alla mopeder han aldrig har lyckats mecka igång och sen tankat full för två kronor.
Det var inte bättre förr. Och säkert inte roligare. Men det var definitivt annorlunda.
Och jag står där vid dörrposten och undrar om jag saknar alla minnen av digitala monster som jag aldrig har sprängt huvudet av på 70-talet.