Solen skiner och nymalet kaffe doftar kryddigt denna morgon när du är på väg till din arbetsplats. Men väl framme blir du stoppad vid porten. Du får inte arbeta och inte heller får du veta varför. På vägen hem ser du hur reklambilden i skyltfönstret på den amerikanska modellen Kate Moss täcks för med svart målarfärg av beväpnade män. I chock tar du dig hem, men hur kommer din morgondag att se ut?
Det här är inte din och min verklighet, men det är de afghanska kvinnornas. Deras mänskliga rättigheter är nu så gott som glömda och vi alla måste hjälpa till.
Det som sker i Afghanistan berör många i Uppsala, i Sverige och i världen. Det finns de som känner folk som nu bor i oroligheterna, de som kämpar för kvinnors rättigheter och de som aktivt arbetar med dessa frågor.
För mig känns det som att historien upprepar sig. Jag minns det som i går. Jag satt bredvid min mamma för andra gången på ett flygplan som strax skulle landa i mina föräldrars hemland Iran.
När vi närmar oss lran meddelas något i högtalarna och de kvinnor som inte packat upp sina slöjor börjar genast leta fram dem. Snart har alla kvinnor ombord täckt sitt hår, sina armar och ben.
En liten flicka bakom mig tittar på sin mamma och frågar: ”Mamma varför täcker du ditt hår?”
Mamman har sorgsna ögon när hon svarar: ”Det är en lag man behöver följa här så som vi följer lagar där hemma.” Så lutar hon sig fram mot dottern och lägger den aprikosfärgade sjalen på dotterns huvud. Framför henne sitter jag med en stor droppe som rinner ned för min kind. Jag frågade nämligen samma sak som barn första gången jag såg min mamma bära sjal i Iran. Jag älskar att besöka Iran. Men jag drömmer också om att få besöka ett Iran där kvinnorna får välja om det vill bära slöja eller inte.
Just nu sprids både oro och sorg på mina sociala medier kring det som händer i Afghanistan. Det är vackert att i sorgen se civilsamhällets styrka. Men kommer det räcka?
Hemma hos mina föräldrar sänds de persiska nyheterna, direkt från studion i Los Angeles. Där intervjuas en ung kvinna i Kabul, hon är i min ålder. Med rädsla och sorg beskriver hon för reportern om det hon och hennes väninnor nu upplever. Dagen innan hade hon rätt att studera på universitet, att klä sig som hon ville och att kunna bestämma över sitt liv. Något de afghanska kvinnorna kämpat hårt för. I dag stoppades den unga kvinnan och hennes väninnor. Nu fruktar de för sina liv när talibanerna tagit över deras land. Reportern frågar: "Är du orolig?" Den unga kvinnan svarar: ”Vad ska nu hända med oss? Jag vill inte lämna mitt hemland, men vad har jag för val? Allt detta sker för att jag är kvinna och föddes i fel land.”
Hennes svar och den sista meningen etsade sig fast i min hjärna den kvällen. ”Allt för att jag är kvinna och föddes i fel land”. Tänk vilken lyx du och jag har som i morgon kan välja att klä oss precis som vi vill och har valet att antingen studera eller arbeta.
Jag vet att de heroiska afghanska kvinnorna kommer göra allt i sin makt för att försvara sina rättigheter. Men jag vet också att det som väntar är ett ovärdigt liv i fångenskap. Detta på grund av de är kvinnor. Sanningen är både overklig och förskräcklig. Jag hoppas att vi i Sverige, som har möjlighet att hjälpa till gör, allt i vår makt för att hjälpa kvinnorna, barnen och de drabbade i Afghanistan. Det är vårt ansvar.