TÀnk om det var du och jag som fötts i fel land

Det som vÀntar de afghanska kvinnorna Àr ett ovÀrdigt liv i fÄngenskap. Vi mÄste göra allt i vÄr makt för att hjÀlpa dem, skriver Neda Ameli.

Med talibanernas maktövertagande förlorar nu de afghanska kvinnorna all frihet.

Med talibanernas maktövertagande förlorar nu de afghanska kvinnorna all frihet.

Foto: Mariam Zuhaib

Krönika2021-08-28 09:30
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Solen skiner och nymalet kaffe doftar kryddigt denna morgon nĂ€r du Ă€r pĂ„ vĂ€g till din arbetsplats. Men vĂ€l framme blir du stoppad vid porten. Du fĂ„r inte arbeta och inte heller fĂ„r du veta varför. PĂ„ vĂ€gen hem ser du hur reklambilden i skyltfönstret pĂ„ den amerikanska modellen Kate Moss tĂ€cks för med svart mĂ„larfĂ€rg av bevĂ€pnade mĂ€n. I chock tar du dig hem, men hur kommer din morgondag att se ut? 

Det hĂ€r Ă€r inte din och min verklighet, men det Ă€r de afghanska kvinnornas. Deras mĂ€nskliga rĂ€ttigheter Ă€r nu sĂ„ gott som glömda och vi alla mĂ„ste hjĂ€lpa till. 

Det som sker i Afghanistan berör mÄnga i Uppsala, i Sverige och i vÀrlden. Det finns de som kÀnner folk som nu bor i oroligheterna, de som kÀmpar för kvinnors rÀttigheter och de som aktivt arbetar med dessa frÄgor.

För mig kĂ€nns det som att historien upprepar sig. Jag minns det som i gĂ„r. Jag satt bredvid min mamma för andra gĂ„ngen pĂ„ ett flygplan som strax skulle landa i mina förĂ€ldrars hemland Iran. 

NĂ€r vi nĂ€rmar oss lran meddelas nĂ„got i högtalarna och de kvinnor som inte packat upp sina slöjor börjar genast leta fram dem. Snart har alla kvinnor ombord tĂ€ckt sitt hĂ„r, sina armar och ben. 

En liten flicka bakom mig tittar pĂ„ sin mamma och frĂ„gar: ”Mamma varför tĂ€cker du ditt hĂ„r?” 

Mamman har sorgsna ögon nĂ€r hon svarar: ”Det Ă€r en lag man behöver följa hĂ€r sĂ„ som vi följer lagar dĂ€r hemma.” SĂ„ lutar hon sig fram mot dottern och lĂ€gger den aprikosfĂ€rgade sjalen pĂ„ dotterns huvud. Framför henne sitter jag med en stor droppe som rinner ned för min kind. Jag frĂ„gade nĂ€mligen samma sak som barn första gĂ„ngen jag sĂ„g min mamma bĂ€ra sjal i Iran. Jag Ă€lskar att besöka Iran. Men jag drömmer ocksĂ„ om att fĂ„ besöka ett Iran dĂ€r kvinnorna fĂ„r vĂ€lja om det vill bĂ€ra slöja eller inte. 

Just nu sprids bĂ„de oro och sorg pĂ„ mina sociala medier kring det som hĂ€nder i Afghanistan. Det Ă€r vackert att i sorgen se civilsamhĂ€llets styrka. Men kommer det rĂ€cka? 

Hemma hos mina förĂ€ldrar sĂ€nds de persiska nyheterna, direkt frĂ„n studion i Los Angeles. DĂ€r intervjuas en ung kvinna i Kabul, hon Ă€r i min Ă„lder. Med rĂ€dsla och sorg beskriver hon för reportern om det hon och hennes vĂ€ninnor nu upplever. Dagen innan hade hon rĂ€tt att studera pĂ„ universitet, att klĂ€ sig som hon ville och att kunna bestĂ€mma över sitt liv. NĂ„got de afghanska kvinnorna kĂ€mpat hĂ„rt för. I dag stoppades den unga kvinnan och hennes vĂ€ninnor. Nu fruktar de för sina liv nĂ€r talibanerna tagit över deras land. Reportern frĂ„gar: "Är du orolig?" Den unga kvinnan svarar: ”Vad ska nu hĂ€nda med oss? Jag vill inte lĂ€mna mitt hemland, men vad har jag för val? Allt detta sker för att jag Ă€r kvinna och föddes i fel land.”

Hennes svar och den sista meningen etsade sig fast i min hjĂ€rna den kvĂ€llen. ”Allt för att jag Ă€r kvinna och föddes i fel land”. TĂ€nk vilken lyx du och jag har som i morgon kan vĂ€lja att klĂ€ oss precis som vi vill och har valet att antingen studera eller arbeta.

Jag vet att de heroiska afghanska kvinnorna kommer göra allt i sin makt för att försvara sina rÀttigheter. Men jag vet ocksÄ att det som vÀntar Àr ett ovÀrdigt liv i fÄngenskap. Detta pÄ grund av de Àr kvinnor. Sanningen Àr bÄde overklig och förskrÀcklig. Jag hoppas att vi i Sverige, som har möjlighet att hjÀlpa till gör, allt i vÄr makt för att hjÀlpa kvinnorna, barnen och de drabbade i Afghanistan. Det Àr vÄrt ansvar.