Årets citat har redan yttrats. Inte oväntat är upphovsmannen en känd kriminalprofessor med medievana: “Det är liksom ingen pudel han gör, det är en hel jävla kennel.” Leif GW Persson syftar förstås på tv-kocken, fd boxaren mm, Paolo Roberto, och hans tv-framträdande efter att han åkt dit för sexköp i Stockholm.
I början av nyhetsjakten handlade debatten en hel del om Paolo Robertos misslyckade försök att ursäkta sig och om det var rätt av medierna att ge honom ett forum för sina patetiska försök att komma ur det med hedern i behåll. Sorry, den gubben går inte. När han säger att sexköpet är ett slags självskadebeteende går han i alla fall över gränsen för vad min toleranströskel pallar.
Men kanske kan han ändå göra lite nytta här. Plötsligt är nästan alla medvetna om att det är ett brott att köpa sex, även om det moraliska straffet är så mycket hårdare än det lagliga.
I Uppsala har det bara det senaste året, sprängts minst två bordeller. Även om det skrevs en del om trafficking och prostitution, blev det rätt tyst efteråt. Nu, däremot, är tonläget mycket högre. Vi får veta mer om bakomliggande orsaker, varför tjejerna är här, varifrån de kommer och varför de inte flyr till skyddat boende i samma ögonblick som den första torsken lämnat airbnb-lägenheten. De försörjer inte sällan en hel familj i sitt hemland. Vittnesmålen från tjejer som tvingas till prostitution är starka och tydliga. “Nej, vi gör inte detta för att vi gillar sex, vi gör det för att vi inte har något val.”
Att veta allt det och sedan ändå söka upp den sortens verksamhet kommer efter Paolos fadäs bli ännu mer moraliskt betungande. Och förhoppningsvis följer lagarna med på vägen. I så fall signore Roberto, har du gjort kvinnorna och världen en tjänst.
För egen del har jag i över en veckas tid oplanerat tränat mig i att leva mobillöst. Allt sedan jag oförsiktigt lutade mig över båtens reling och såg mobilen glida ut ur den öppna fickan har jag saknat den lilla tingesten. I alla fall de tre första dagarna. Sen övergick det hela omärkligt i en slags dvala, eller kokongliknande tillvaro. Jag kan inte ringa någon. Men dessutom, ingen kan nå mig! Först ökade stressen. Sen öppnade sig kokongen.
Alla väntetider, bilfärder, lunchpauser eller vanliga mysstunder i soffan fick nya dimensioner. Ljuset, fågelkvittret och platserna blev tydligare. Men det som blev allra synligast var alla okontaktbara zombier som klarar av att gå och surfa på nätet samtidigt. Hur blev vi såna?