Jag kom körande på en gata i centrala Uppsala. Plötsligt kommer en ambulans i full fart med blåljus och sirener. Och vi alla gled åt sidan för att ge fri lejd åt den brådskande transporten.
Jag älskar sådana situationer. Att vara en del av det kollektiv som omedelbart skapar undantagstillstånd och upphäver våra egna behov för att tillsammans hjälpa till när någon är i nöd. Det är inte så många andra situationer i tillvaron som är så allmängiltiga som att ge plats åt utryckningsfordon. Och det gör gott i magen.
Lite på samma sätt ser jag vårt gemensamma ställningstagande under Corona-eländet. Det pågår en pandemi, och då får de flesta branscher lov att kliva åt sidan och skapa bästa förutsättningar för minskad smittspridning.
Och det är klart att jag vurmar för min egen kulturbransch. Jag lider med skådespelare, tekniker, musiker och andra. Men ibland känner jag att jag inte riktigt håller med i allt som skanderas. Att exempelvis ropa efter ett öppningsdatum tycker jag bara var dumt. Likaså har jag svårt för alla som ropar: ”Varför får man fylla flygplanen men inte teatrarna?”
För mej blir det ett bakvänt resonemang. Att nyttja något som vi tycker är FEL som argument för att få göra lika FEL måste ju vara uppåt väggarna FEL!
Visst finns det inkonsekvens i fulla flygplan och tomma teatrar, men vi måste väl alla sträva efter att det konsekventa ska vara det vi anser vara rätt och klokt agerande under en pandemi. Om vi öppnar upp och ser en ökad smittspridning, har vi vunnit då?
Och visst är det många märkliga beslut som fattas. Visst är det uppseendeväckande att vi får släppa in fritt antal på restauranger så länge man håller avstånd, men bara 50 personer på stora teatrar och arenor. Att beslutsfattarna målar in sej i det inkonsekventa hörnet är anmärkningsvärt. Och mycket riktigt håller en massa teatrar just nu på att ställa in bord och mikrovågsugn för att därmed kunna följa restaurangreglerna och ta in 5-dubbelt så många besökare.
Problemet är väl att tusen olika lokaler kräver tusen olika regelverk. Självklart kan Uppsala Stadsteaters stora salong ta in 100 personer på ett smittsäkert sätt. Men vem bestämmer gränserna? Teatercheferna? Polisen? En grupp snabbutbildade små Tegneller i varje kommun?
Det finns inga skäl att skada kultur, event och idrott mer än vad som behövs. Men det är ont om lätta lösningar. Och jag tror att bästa sättet att skapa framkomlighet för ambulansen är att vi alla strävar efter av att vara en del av lösningen mer än av problemet.