Flyttar ni? frågar grannen. Jag bär på en stor kartong med cd-skivor, sambon på en skön kartong med etiketten ”morgonrock, negativ, likörglas etc” (eller något liknande). Nej, vi flyttar inte. Vi bara betalar det slutgiltiga priset för att vi flyttade ihop för tre år sedan: Vi städar vinden.
Då: En panikartad insikt om att de två hemmen som skulle sammanfogas inte fick plats i ett hem. Massor av prylar rensades ut, annat trycktes in i skåp och annat hamnade på vinden.
Nu: Ingen vet vad som finns på vinden. Ingen kommer åt något som finns på vinden. Frågan ”var ligger flytvästarna/vinterskorna /pastamaskinen” ställs då och då och svaret är alltid ”jag vet inte”. Frasen ”jag går upp på vinden och kollar” följs alltid av en djup suck. Kort sagt – det funkar dåligt.
Så nu ger vi oss på det. Vi river ut och sätter in hyllor. Mystiska kartonger fraktas ner i lägenheten för att gås igenom. Säkert en tredjedel av allt slängs eller skickas till välgörenhet. Då och då slår det oss att det här var saker vi tidigare absolut inte ville slänga. En sliten barnstol om någon bebis kommer på besök. Viktiga papper från när man gick på universitet, om man någonsin skulle vilja läsa en – förvisso tämligen välformulerad – nybörjaressä i engelsk lingvistik.
Denna vända är vi mer osentimentala. Vi inför minneslådor, där vi får spara ett urval meningslösa minnessaker. Jag behåller två omsorgsfullt textade kassettband med låtar från radioprogrammet Tracks, av totalt 20. Ett examensarbete från universitetet stoppas ner, resten ryker. Vinden ska bli som en greatesthits-samling. Det går bra men långsamt, och medför i ärlighetens namn en del vånda.
När advent kommer är hallgolvet i lägenheten fullt av uppackade kartonger. I fönstren hänger inga adventsstjärnor, där står inga adventsljusstakar. Inga lussebullar är bakade. Jag hör mig själv säga att ”jag tycker att vi minskar mängden julpynt med hälften, vi behöver knappast fyra lådor”. Vi har tagit djävulen i båten och nu ror vi i land. Adventsmyset får vänta.