Gottsunda har alltid varit ett så kallat problemområde. Så hette det i alla fall förr. Eller miljonprogram. De nya begreppen är ”utanförskap” eller ”särskilt utsatt område”. Kärt barn har många namn. Och för mig är Gottsunda just kärt. Här gick jag i högstadiet, vilket var lite utav ett uppvaknande efter en dittills stillsam skolgång. Det var mycket skolk, insparkade skåp, klotter och allmänt stök både i skolan och i det småruffiga centrumet, som 1974 invigts av finansminister Gunnar Sträng och då ansågs som det mest moderna stadsdelscentrumet i landet.
I efterhand tycker jag att det var toppen. Skilda världar möttes på ett, ska vi säga berikande, sätt. I dag, långt senare, är det inte lika många ungar från närliggande områden som slussas till Gottsunda- eller Valsätraskolan.
Men ändring är på gång, mycket har redan skett. Centrumet har fått en mängd lyft genom åren och insatser från kommunen, och ideella krafter, är otaliga för att få stadsdelen på rätt köl. En tradition som går tillbaka hela vägen till ”Gottsundamodellen”, som sjösattes av socialnämnden under 1980-talet.
Nu tillhör Uppsalas södra delar som bekant en del av stadens stora utvecklingsområde tillsammans med grannarna i öst. Då är det givetvis av största intresse att Gottsunda får ett uppsving. Och att fler Uppsalabor än politikerna åker förbi med jämna mellanrum och upptäcker stadsdelen bortom problembeskrivningarna. För som de boendeforskare som jag pratat med säger: hela staden behöver vara med för att en varaktig förändring ska kunna ske.