Häromkvällen var jag ute på stan. Det var en massa andra människor också. Och Uppsala kändes alldeles underbar! Solen sken, sommarvärmen fyllde luften och doften av nyklippt gräs blandades med pizzaos.
På Ågatan var cykelbanan trång, liksom uteserveringarna. I stadsträdgården, ja, överallt där rumpor kunde slå sig ner satt folk. Det var en sån där kväll som aldrig borde få ta slut.
Tillsammans höll vi sommaren kvar i ett desperat grepp och sköt bort höstens krav på uppstart eller vad som förväntas av oss.
Fast tyvärr har ju sommarvärmen förlorat sin oskuld. Extra tydligt blev det i somras med extremväder och en IPCC-rapport där forskarna slog fast att det är människans utsläpp som orsakar klimatförändringarna.
I veckan kom en ny rapport från WMO, FN:s meteorologiska världsorganisation. Den visar att det i genomsnitt har skett en väder- och klimatrelaterad katastrof om dagen under de senaste 50 åren. Det beräknas ha kostat 115 människor livet – dagligen. Och varje dag kostar katastroferna 3,3 miljarder kronor.
Det så himla svårt att fatta vad rapporterna egentligen innebär. Ju längre bort katastroferna sker desto svårare är de att ta till sig på riktigt. Så tror jag att många känner.
Själv har jag lättast att leva mig in i brändernas fasor. Jag har en vän som har en stuga i Västmanland och vi fick åka in i det avstängda området när de italienska planen vattenbombade sommaren 2014. Förödelsen var stor, träden som stod kvar var svarta av sot och en människa hade dött.
Fyra år senare skedde ett 50-tal bränder i Sverige, många i Ljusdals kommun. Trots att sommarstugan jag besökte då låg en bra bit därifrån kände vi brandlukten dygnet runt.
I somras rasade bränderna i Sydeuropa. De startade under den värsta värmeböljan på 30 år med temperaturer kring 45 grader. I Grekland brann över 57 000 hektar. I Italien skattades antalet bränder till 44 442.
Det här ger mig panik att tänka på. Känslan av att jorden håller på att förstöras är outhärdlig.
Men enligt IPCC-rapporten är det fortfarande möjligt att vända trenden. Men då krävs kraftiga utsläppsminskningar som leder till nollutsläpp globalt senast år 2050.
Det är nog dags för nystart ändå. För klimatets skull. Hösten är snart här och alla har vi förbättringspotential.