”Vi bokar aldrig artister baserat på kön”. Den gamla godingen har ni väl hört förut? Den här gången är det Markus Lindberg, festivalgeneral för Sommarrock i Svedala som yttrar orden till Helsingborgs Dagblad. Och tänk att det alltid är när andelen snoppar vs snippor på scenen är anmärkningsvärt ojämn som bokarna ”inte bokat efter kön” - som att det skulle vara en slump att majoriteten av akterna är mansdominerade. För Sommarrock är den siffran till exempel 83 – 1.
Men det är alltså inget konstigt enligt Markus Lindberg som menar att man helt enkelt bokat de artister som publiken vill ha och som bär sig kommersiellt. Att endast 1,2 procent av de bokade akterna är kvinnor ska så betraktas som... en slump? Eftersom man inte bokar efter kön, menar jag? Nu är det dessvärre inte heller bara på rockscenen de kvinnliga artisterna inte ses ”bära kommersiellt”. Förra året var 73 % av akterna på Sveriges samlade festivalscener mansdominerade (källa: Jämställd festival). Att skylla på en publik som efterfrågar det de alltid erbjudits räcker inte långt som förklaring.
Vi har alla hört uttrycket ”som man bäddar får man ligga”. Om vi då tänker oss den svenska musikfestivalscenen som en bädd som ska rymma alla festivalartister. Vi tänker oss att vi i begynnelsen (jodå, vi börjar från början) bäddade denna säng för en specifik grupp människor - de manliga artisterna. Vi fluffade kudden för att passa deras huvuden, valde lakan efter deras önskemål och la dit den madrass som de kände sig tryggast på – allt för att de manliga artisterna skulle ligga så bekvämt som möjligt och för att alla skulle se vilka sängen är till för. Åren går och även om andelen kvinnor som lyckas klättra upp ökar så smått envisas man med att varje morgon bädda sängen på samma sätt, med samma lakan, för samma personer. När någon ifrågasätter varför sängen så uppenbart rymmer många fler män än kvinnor säger man ”Vi tänker inte på kön när vi bäddar sängen. Vi gör bara som vi alltid har gjort.” Ja, tänker jag och slår handen för pannan. Det är ju just det som är problemet.
Om man inte ”tänker kön” och oreflekterat väljer artister i en mansdominerad bransch, då kommer resultatet naturligtvis också bli ett mansdominerat sådant. Men vill man ha en mer rättvis fördelning av sängens invånare får man nog sluta plocka fram samma gamla sängkläder som vi alltid använt.
Nej, så som vi bäddat kan vi inte ligga. Det är dags att riva upp, slänga gamla lakan, göra om och göra rätt. För fler än männen i musikbranschen.
Karin Andersson skriver krönikor varannan söndag.