Det var en gång ett sockertroll som skulle åka tåg till Sundsvall. Han skulle hälsa på sin bror med familj, och på vägen till tågstationen passerade han en liten butik. Trollet slank in och skuttade fram till sockerhyllan. Han stod en stund och dreglade ymnigt över geléhallon och lakritsbåtar när han plötsligt fick syn på en fyndlåda där man fick tre dubbeldaim till vrakpris.
- Perfekt, mumlade sockertrollet belåtet. Min bror har två barn. Dom får var sin och så tar jag en på resan.
Väl på tåget satte sej sockertrollet till rätta i stolen, och i samma stund som tåget lämnade Uppsala, tog han fram sin dubbeldaim, rev upp papperet och tryckte med ett kraskande ljud i sej båda daimkakorna inom loppet av två minuter. Han njöt av varje tugga. Hade han suttit i tyst avdelning, hade han troligen blivit ombedd att sluta stöna. Med den underbara smaken i munnen såg han Gamla Uppsala passera genom rutan.
Men sockertrollet var inte tillfredsställt. Han ville ha mer. Han förbannade sin löjeväckande idé om att begränsa sitt sockerintag genom att begränsa tillgången och bara köpa sej själv EN YNKA dubbeldaim. Och han tänkte på dom två som låg där i hans väska. Och värkte.
Plötsligt insåg trollet det självklara. En dubbeldaim innehåller ju faktiskt två kakor. Alltså kan dom två brorsbarnen givetvis få DELA på en dubbeldaim!
Från tanke till handling tog det inte mer än några sekunder, och på nytt hördes ett ihärdigt kraskande i tågvagnen. Ljudet av ett sockertroll som girigt tuggar i sej ytterligare en dubbeldaim på ett par minuter. Storvreta svischade förbi utanför fönstret.
Sockertrollet lutade sej tillbaka och slöt ögonen. Han slickade sej om munnen. Han tänkte på dubbeldaim. Han tänkte att det skulle vara väldigt, väldigt, väldigt gott med en sådan. Alla goda ting är ju faktiskt tre.
Plötsligt insåg trollet på nytt det självklara. Man kan inte vara så erbarmligt snål så att man kommer med EN dubbeldaim till TVÅ brorsbarn. Då är det fanimej bättre att komma tomhänt. Visst är det så? Ja! Självklart.
För tredje gången hördes det kraskande ljudet eka genom tågvagnen, inte olikt det ljud som uppstår då steppdansörer dansar på kakor av knäckebröd.
I höjd med Läby hade socktrollet tryckt i sej tre dubbeldaim. Han satt och flåsade. Han kände sej tung i magen och kladdig i munnen. Samt i själen.
Resten av resan förflöt i den tjocka, klibbiga dimma av självförakt som riktigt dåliga gärningar skänker gärningsmannen.
Sensmoral:
Sorgligt utan självkontroll
är vårt stackars sockertroll.
Fotnot: Sockertrollet är ett fingerat namn. Men berättelsen är sann in i minsta detalj. Sorgligt nog.