I pandemins tidevarv finns det snart ingen som inte vet hur ett virus ser ut. Hur det tar sig in i våra celler med hjälp av sina ytproteiner. Och hur vårt immunförsvar sedan reagerar genom att producera antikroppar som ofta gör oss friska, men ibland också skapar livshotande tillstånd som i fas 2 av covid-19.
Mindre känt är hur nanoteknologin kan användas för att hålla oss unga och friska mycket längre i framtiden. När covid-19-pandemin har lagt sig, vill säga.
Hos vuxna människor utgör stamceller ett reparationskit för att ersätta skadade celler. Stamcellerna är icke-specialiserade celler och kan bli lite vad som helst, till exempel ben-, muskel-, brosk-, hjärn- eller hjärtceller. Generna inuti stamcellerna bestämmer vilka celltyper de kan bli.
Det nya är att vi idag har helt ny kunskap kring hur vi ganska enkelt kan påverka dessa gener så att de talar om för stamcellerna vad vi vill att de ska bli.
Man har nämligen upptäckt att våra celler kan känna av sin omgivning på nanoskala via miljontals signaler, översätta dem till sin cellkärna och anpassa sig till den kringliggande miljön.
Om man låter stamceller vara på ett underlag som är lika mjukt som den mänskliga hjärnan kan stamcellerna bli hjärnceller. Om man låter dem leva på en yta styv som ben kan de bilda benceller. Dessa upptäckter är helt revolutionerade eftersom de innebär att vi människor därmed har möjlighet att ta fram material som påverkar vilken vävnad som ska skapas i kroppen.
I nobelpristagaren Kazuo Ishiguros dystopiska roman "Never let me go" har mänskliga kloner skapats för att donera organ till andra människor. Med nanobiomaterialforskningens framsteg ser framtidsvisionärerna en möjlighet att slippa organdonationer, och istället utveckla nya material som vi injicerar i våra kroppar för att ge instruktioner om vad vi vill reparera. Nya muskler, nytt ben eller brosk, nytt hjärta, eller varför inte ny hjärna?!
Det kan låta som science fiction och vi är just nu ganska långt ifrån att kunna göra hela komplexa organ som till exempel njurar, lungor och hjärtan. Men Teruo Okano vid Tokyo Women’s Medical University har kommit rätt långt på vägen mot att kunna återskapa delar av ett skadat hjärta med instruktiva material. I labb har man också kunnat odla urinblåsor och urinrör som sedan har inopererats i patienter.
Här i Uppsala har den framstående käkkirurgen Andreas Thor visat att det är möjligt att få nytt käkben att växa i patienter med dålig benkvalitet, efter installation av ett instruktivt material utvecklat av kollegor på Ångströmlaboratoriet. Möjligheten att skapa nytt brosk i mänsklig knäled med hjälp av instruktivt material som varken innehåller läkemedel eller celler utvärderas nu i en så kallad klinisk fas 3-studie.
Varje gång jag föreläser om nanoteknologins möjligheter, och särskilt om just instruktiva nanobiomaterial, fylls min e-postlåda med frågor från allmänheten. Vi lever ju bara en gång så det är ju inte så konstigt att möjligheten till ett långt och friskt liv står högst upp på vår önskelista.
Innan vi är i mål med instruktiva materialforskningen får vi fortsätta gå på gymmet och äta nyttigt, men hang in there – snart är vi alla maratonspringande 110-åringar!