Ännu en jul ska läggas till handlingarna. Julgranen började i år barra efter cirka 23 minuter, så den är utkastad sen länge. Julmaten är uppäten efter sisådär 12 restmiddagar under barnens vildsinta klagolåt, åtminstone vid dom 7, 8 sista. Farmor är på återvinningen och julpapperet hemskickat. Eller om det var tvärtom. Spåren av julen syns i princip bara i plånboken och på vågen. (Men där syns dom desto tydligare…)
Men vi sjöng mycket i år. Massor med traditionella julsånger. Och det är ju trevligt. Eller är det verkligen det? Många julsånger bär på ett tydligt mörker. Krocken mellan glad och glättig melodi och svart och deppigt innehåll är ibland rent häpnadsväckande i många av våra klassiska julsånger. För mitt inre öra hör jag många oväntade besök hos terapeuten.
– Goddag, hur var namnet?
– Rudolf.
– Och du känner dej lite nere.
– Ja, det är ju det här med den röda stopplyktan mitt i nyllet som jag fick efter en förkylning. Dom andra i gruppen jävlas med mej. Jag känner mej förminskad och utstött.
– Vad brukar dom säga?
– Typ, se han har sitt dimljus på.
– Deppigt. Vi ses om en vecka. NÄSTA!
– Hejsan.
– Hej unge vän, vad är ert problem?
– Jag tror att mamma är ute och prasslar med andra gubbar.
– Jaså, berätta.
– Jo, jag satt där i en vrå för att kolla på ett paket under granen, och då såg jag hur mamma hej vilt slätade av en tjockis med luva och skägg. Hade pappa kommit då, så hade det blivit en bedrövlig jul, det kan jag lova dej.
– Deppigt. Vi ses om en vecka. NÄSTA!
– Goddag.
– Vad har hänt med dej då?
– Jo, jag var hos sockerbagaren.
– Jaha.
– Han är en ond typ.
– På vilket sätt?
– Han gör skillnad på folk och folk.
– Hur då?
– Jo, jag var där med flicksnärtan i granngården, och hon fick smaka en hel pepparkaksgris för bagaren sa att hon var snäller. Men hon är egentligen bara en lismande rövslickare. Men jag fick ingenting! Inte en smula! Kräket till sockerbagare sa att jag var stygger och fick gå!
– Deppigt. Vi ses om en vecka. NÄSTA!
– Hej.
– Hej tomtegubbe, vad är bekymret?
– Allt.
– Berätta.
– Ja, men det säger väl egentligen sej självt. Vi lever en liten, liten stund här på jorden. Och det är fan i mej bara möda och besvär såväl dag och som natt. Det enda man kan göra för att döva meningslösheten är att slå fullt i glasen.
– Lustigt. Jag känner samma sak. Skål och ett riktigt gott nytt 2024!