Denna krönika är en opinionstext. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.
Jag får ofta frågan om jag är pessimist eller optimist i klimatfrågan. Det är inte svårt att hemfalla åt pessimism när kloka och modiga ledare lyser med sin frånvaro samtidigt som de globala utsläppen ökar. Så optimist är jag inte när det gäller världens omställning just nu. Däremot ser det ljust ut för Sveriges möjligheter att bli klimatneutralt före 2045.
Vi människor tycks vara genetiskt betingade att snabbare snappa upp hotbilder än möjlighetsbilder. Jag märker det så tydligt när jag är ute och talar runt om i landet – hotbilder accepteras mycket snabbt men när jag visar på möjliga lösningar kommer det många invändningar. Det har förstås varit och är en viktig överlevnadsinstinkt att ta varje hot på största möjliga allvar. Men det blir något paradoxalt när hotbilden av själva samhällsförändringen förhindrar ländernas resa mot fossilfriheten. Mönstret känns igen från Hans Roslings insikter om att människor har svårt att ta till sig information om att världen också har blivit bättre.
I NOVUS undersökning från 2018 var det 66 procent av svenskarna som inte visste att utsläppen av växthusgaser inom Sverige har minskat sedan 2000. Känner du till exempel till att:
Kolkraften i EU har minskat med cirka 20 procent bara under 2019.
Kolkraften i USA har minskat med cirka 15 procent under samma period.
Vindkraften kommer att fördubblas från 2019 till 2022 och då stå för ca 25 procent av Sveriges elproduktion.
Det känns allt viktigare att sprida goda exempel som visar att politiska beslut faktiskt ger effekt. Jag tror att okunskapen om klimatfrågans lösningar är ett större problem i dagens Sverige än vad okunskapen om klimatförändringarna är (det är därmed inte klimatförnekarna som är det största problemet, utan förnekelsen av att fossilfriheten kan bidra till ett bättre liv och samhälle!). Vi tycks helt enkelt vara mer rädda för medicinen – lösningarna – än för sjukdomen. Det är viktigt att larmen om klotets tillstånd fortsätter att kommuniceras, men man blir inte med automatik frisk för att man vet att man är sjuk. Om vi inte får fler konkreta, positiva och trovärdiga framtidsbilder om hur ett samhälle kan ställa om på ett värdigt sätt så springer vi hellre bakåt än framåt.
Jag är inte ute efter någon hurtbullig optimism. Men eftersom klimatförändringarna är så akuta och allvarliga måste vi göra allt som står i vår makt för att få till en snabb förändring. Och då kan vi alla hjälpas åt med att sprida konkreta möjlighetsbilder och punktera ”hjärnspöken” som idag försvårar arbetet med att utveckla ett fossilfritt Sverige. Allt blir inte lätt, men lättare än vi tror. Vem sörjer t ex idag oljepannorna eller de gamla glödlamporna? Och vem kommer att bli ledsen över tysta och utsläppsfria elektrifiera fordon i städerna eller fossilfritt stål i framtiden?
Glädjande nog händer det mycket i näringslivet just nu. Cementföretaget Heidelbergs vd sa till mig när jag besökte honom i Norge: ”Om vi inte kan producera klimatneutral cement 2035, då är vi inte kvar på marknaden”.
Sverige har nu en unik möjlighet att bli världens första fossilfria välfärdsland. Men spelar det någon roll när vi står för en så liten del av de globala utsläppen? Sverige kan visa på en omvänd logik. När vi visar att välfärden och konkurrenskraften ökar i takt med fossilfriheten kan till och med Trump bli avundsjuk. Så kan vi få till en internationell kapplöpning ut ur fossilsamhället.
Nä, pessimist jag inte! Possibilist känns mer rätt när vi knappt börjat matchen för att skapa en fossilfri värld.