Vi gjorde fel. Vi tog inte pandemin på allvar. I alla fall inte alla. Förra året i februari upptäcktes det första fallet av coronaviruset i Uppsala län och ett år efter slås jag av rubriker som: ”Över 80 personer festade i lokal i natt”. Jag kan längre inte vara tyst om min besvikelse. Vi borde ha lärt oss mer. Än är inte pandemin över. Det är inte bara äldre eller de som är i riskgrupp som kan bli smittade. Alla påverkas och alla kan påverka. Det är skrämmande hur en del fortfarande inte respekterar pandemin.
Min vän är en vältränad man i 30-årsåldern. Han äter nyttigt och blir sällan sjuk. För tre veckor sedan var ambulanspersonalen hemma hos honom. Han hade då redan legat hemma i en vecka med Corona. 38–40 graders feber, sängliggande med långvarig hosta. Varken gammal eller i riskgrupp. ”Den värsta sorts förkylningen jag upplevt. Jag ljuger om jag ibland inte vart rädd för mitt liv,” berättade han. I två veckor fick han uppleva viruset som en del jämngamla ser som en bagatell. Sedan pandemins start har min vän undvikit folkmassor, tränat utomhus istället för gym och gjorde så gott han kunnat för att inte bli smittad. Men han blev smittad och är frisk idag. Hans respekt för viruset har minst sagt ändrats.
Jag kan erkänna. I somras var jag försiktig, men inte orolig. Idag finns absolut en viss oro för mina nära och käras hälsa, men också en oro för framtiden. Viruset som vi märkt visar sig i olika skepnader. En vän blev sängliggande medan en annan fick lätt huvudvärk i ett par dagar. Det betyder inte att man ska agera med lättnad. Det är sunt att ha en viss oro för att bli smittad som ung och ung vuxen. Du kanske klara dig, men du kan sedan riskera att smitta någon annan som inte klarar av viruset.
Att åka till Åre för den efterlängtade skidresan, boka semester till sommaren eller att strosa runt i butiker fastän butikspersonalens frustration är svår att missa. Är ditt behov viktigare? Kan jag ändra på flera av mina vardagsrutiner, kan även du. Jag är medveten om att pandemin tagit hårt på många, det är inte lätt att veta hur man ska handskas med något man tidigare inte upplevt. En del har förlorat mycket och kämpar just nu med att få ihop vardagen. Sedan finns det de som fortfarande förnekar allvaret. Till dig vill jag säga: prata med sjukvårdens hjältar som krigat som robotar detta år för dig och mig.
Vi har hittills inte skött pandemin som vi borde. Ett icke godkänt som kan gå att rädda om man anstränger sig som min högstadielärare skulle sagt. Jag minns hur min första dag på jobbet med pandemin kändes. Jag stod där i studion på Sveriges radio och in kommer smittskyddsläkare för region Gävleborg. En av mina frågor var då, när tror du att pandemin är över. Svaret var då; ”Det kommer ta långt tid för världen att återhämta sig. Alla måste hjälpas åt att ta sitt ansvar”.
Jag är less på pandemin såhär ett år efter. Elever som kämpar med distansundervisningar, företagare och restaurangägare som kämpar med ekonomin, tomma arenor, ensamma seniorer under besöksförbud. Listan är lång på det hemska året som var och än pågår kampen. Fortsätt ta ditt ansvar.