På en parkering i Boländerna. Regnet öser ned. Två kvinnor vardagsbabblar medan de hukar under ett paraply utanför entrén till Coop. De ser ut att tveka inför språngmarschen till bilen. ”Vilket skitväder! Nu ska du se att det blir en skitsommar, det förstod man ju att det inte skulle vara så bra som förra året forever. Så var det med det klimatet…”
För mig som fortfarande har brandsommaren 2018 i minnet känns kommentaren märklig. Har folk redan glömt foderbristen, bränderna och hettan som höll på att sänka oss?
Det väckte ju larm och varningsklockor hos oss alla! Eller?
Det finns så klart de som tror att det var vädret och inte klimatet som styrde läget då. Och det får man ju tycka.
Just nu debatteras klimatet flitigt. Sedan vi på UNT drog igång vår klimatsatsning har vi skrivit över 40 artiklar under vinjetten "Rädda klimatet". Själva vinjetten retar upp klimatskeptikerna eftersom de anser att vi tagit ställning. Vi är partiska. Och just detta faktum har vi fått försvara flera gånger de senaste veckorna.
Hur ska man förhålla sig till dem som misstror etablissemanget? För dem tillhör vi klimatoroliga människor den grundlurade pk-gruppen.
Medan de hör till den sunda minoriteten som förstår att kritisera. Trots att majoriteten hånskrattar och tar sig för pannan.
Det övergår mitt förstånd hur man kan ignorera 98 procent av den samlade klimat- och miljöexpertisen. Men de har så klart rätt till sin åsikt.
Samma sak skulle kunna sägas om de som tror att jorden är platt.
Hittills har vi på UNT inte släppt in de mest vältaliga och aktiva debattörerna bland klimatförnekarna i våra nyhetsflöden.
Här uppenbarar sig ett dilemma:
Ska de få komma till tals? Sprida sina irrläror? Om vi ger dem utrymme så får de legitimitet.
Om vi inte låter dem tala, vad säger det om vår tilltro till er läsare? Kan ni inte själva bedöma vad som är sant och inte?
I min värld är problemet högst relevant. Och jag kan erkänna att jag inte är säker på vad som är rätt väg att gå.
Hur vi än gör så blir det antagligen fel. I någons ögon. Men att tala om någon över hens huvud har hittills bara lett till mer avståndstagande och hat.
Några mil från mitt sommarställe brann det för fullt i skogen i juli 2018. Elden gick till en början inte att släcka. Byborna åkte skytteltrafik till de kämpande brandmännen med bagageutrymmena fulla med nybakade pizzor. Över min badsjö låg rökdimman tät. Allt i stugan luktade brand. Då, när jag stod där i värmen, längtade jag efter regn och rusk. Eller i alla fall en helt vanlig svensk sommar.
Nu står jag där igen, förvisso tidigt på säsongen. Men regnet öser ned. Tack och lov. Allt är som vanligt igen. Eller?