Jag har aldrig varit i Jemen. Därför vet jag ingenting om folket därifrån. Däremot känner jag väl till Jomen-folket. Det är det folket som alltid måste sticka hål på allt roligt och trevligt man har i livet med en sur, tillrättavisande fras som börjar med orden: Jo, men…
Typ:
- Oj, vilken underbar marängsviss!
- Jo, men har du tänkt på vilken sockerbomb du just har tryckt i dej?
- Vi gjorde en fantastisk USA-semester i somras.
- Jo, men tänk vilken klimatpåverkan med din stora familjs flygresor.
- Vilket underbart väder hör ni!
- Jo, men cancerfallen har ökat med 278 procent sedan 1950.
Det där är ett synnerligen irriterande och glädjedödande sätt att resonera, även om – och kanske på grund av att - Jomen-folket ofta förstås har rätt i sak.
Och nu är jag skakad i mina grundvalar. Hela mitt väsen har fått sig en törn. Mitt inre skälver. Jag har nämligen upptäckt att jag själv är en ur Jomen-folket. Jag hörde det alldeles tydligt i veckan när en bekant kvillrade fram ett glatt:
- Och till helgen är det midsommar, vad kul!
Då hör jag min egen trista trut slunga ut ett negativt och besserwissrigt:
- Jo, men det blir skitväder och sen går vi mot mörkare tider igen.
FÖRLÅT! Vilken oerhört trist kommentar!! I skrivande stund ligger midsommar två dagar framåt i tiden, men jädrar vad vi ska fira! Vi ska sitta ute och äta sill och färskpotatis på gården och vi ska ha midsommarstång och lekar. (Och marängsviss!) Vem bryr sig om det är 11 grader och regn? Det är ju midsommar och då fyller vi utemöblerna på våra tomter utanför villor, bostadsrätter och hyreshus oavsett väder. Tomten är helig mark för sommarsvensken. Därför får årets midsommardikt förstås heta:
Tomten
Midsommarnattens köld är hård,
iskall från hjässa till vader.
Det måste väl va’ nåt slags köldrekord,
bara typ 11 grader.
Man sitter på tomten, det huttras och gnälls,
man sitter och äter i vinterpäls.
Takpannor blåser av taken,
endast hunden är naken.
Det kommer en vindpust av kraftfull sort
och blåser bort brödet och dillen.
Sen färskpotatisen seglar bort
följd utav matjesillen.
I öronlappsmössa man snörvlar och svär
på villatomten och känner man är
oerhört nära kollapsen.
Och då har den frusit - snapsen.
Och barnen är sura och morfar är full
av rödvinet liksom absinten.
Och midsommarstången blåser omkull,
och regnet smattrar på flinten.
Men då ska vi minnas att komma ihåg
att hålla en kort liten glad monolog,
när allt är bedrövligt och gruvligt.
- Jo, men livet är ändå ljuvligt!